Fortsätt till huvudinnehåll

Genusgympa

Min äldsta flicka har under hösten börjat i förskoleklass. Varje vecka kommer ett fylligt veckobrev med vad som hänt under den gångna veckan och vad som kommer hända veckan därpå. I fredags kunde vi läsa följande:

Nästa vecka drar vi igång med genusgympa där pojkarna kommer att få börja med att dansa lite balett med X. Ska bli mycket spännande (Trikåer är inget måste).

Härligt! Det kallar jag ett offensivt genusarbete. En stor eloge till skolans personal.

Kommentarer

Anonym sa…
Ja det är ett väldigt bra initiativ.
Samtidigt tänker jag att det är tråkigt att barn redan i sexårsåldern ska vara så låsta i sina könsroller, att man som pedagog behöver ha ett genustänkande. Det r vi föräldrar som låst barnen i dessa roller tror jag.
Det finns undersökningar som visar att föräldrar behandlar sina spädbarn olika utifrån kön, pratar med ljusare röst till sina flickor, säger till pojkarna att de ser tuffa ut etc.
Här måste vi nog arbeta mycket med oss själva. Inte minst med kroppspråk med det icke verbala som vi gör då vi ramar in våra barn i allt för snäva fack.
Anonym sa…
Inger, tack för din kommentar:

Jag tror att vi alla har ett gemensamt ansvar som föräldrar och pedagoger i förskola och skola att uppfostra våra barn till självständiga individer oavsett om de låg under ett rosa eller ett blått täcke på BB. Därutöver har alla leksaksproducenter/butiker, klädbutiker samt alla barnprogramproducenter också ett stort ansvar. Vi behöver alla dra åt samma håll annars tror jag tyvärr risken är stor att vi som föräldrar inte kommer särkilt långt i våra ambitioner, men vi har absolut ett delansvar. Ju fler föräldrar som är medvetna om genusfrågor desto bästtre. Då kan vi förutom att tillämpa det i vardagen även ställa högre krav på skolan, media och företag.
Monica sa…
Uj uj, det finns mycket att göra på genusfronten. Ibland inbillar vi oss att vi är jämnställda men ack... Vi är bara så vana att vi inte ser det. Men, det är i alla fall skönt att höra att det finns en vilja.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,