På annandag jul hade jag förr som tradition att gå och se Ingmar Bergmans episka film Fanny och Alexander . Det blev fem magiska timmar på Hagabion i Göteborg. En av de starkaste scenerna i filmen är när juden Isak Jacobi, spelad av Erland Josephsson, läser en text ur en liten men tjock bok. Scenen utstrålar en underlig närvaro. I starka bilder målas en berättelse upp om kulturens aldrig sinande kraft såsom jag tolkar den. När vi har det som svårast finns det alltid något ur vårt rika kulturarv att identifiera oss med, någon med liknande erfarenheter. I detta kan vi alla finna tröst, dricka oss otörstiga och få nya krafter att möta livet igen. När vi kommer in i handlingen befinner sig en yngling och en äldre man i en skog. De har tillsammans med andra människor vandrat längs en oändligt landsväg där solens eld bränner från morgon till kväll. Men kvällen speglar sitt sitt klara öga i skogens skymning. Vattnet sorlar outtröttligt, det strömmar genom skogarna, det blir
Inre och yttre vandringar