Fortsätt till huvudinnehåll

Konstnärsträffen

Här skrev jag om morgonsidor som är en betydelsefull del av Julia Camerons filosofi kring kreativitet. Den andra hörnstenen är vad hon kallar konstnärstäffen. De står i ett ömsesidigt förhållande till varandra. Om morgonsidorna är radiosändaren så är konstnärsträffen mottagaren. Under morgonsidorna så delger du dig själv ditt missnöje, dina drömmar och det du hoppas på. Under konstnärsträffen tar du emot insikter, inspiration och vägledning. Den resulterar inte sällan i att lösningar på problem formuleras och att du fyllar på kreativa reserver som du kan utnyttja i ditt konstnärliga arbete.

Konstnärsträffen är en tidsrymd, kanske två timmar i veckan, där du bestämmer träff med konstnären inom dig. Den är ett tillfälle att ge ditt kreativa jag näring. Den är en tid för lek som du bokar i förväg. Konstnären inom dig behöver komma ut, skämmas bort och känna att någon lyssnar på den, skriver Cameron. Du ska inte ta med någon annan än dig själv och din inre konstnär. Hon räknar upp följande exempel på vad en konstnärsträff kan innehålla: besök på en loppmarknad, en ensam stund på stranden, en långpromenad på landet, ett besök i en okänd kyrka, en gammal film, en utflykt till en annan stadsdel, ett besök på ett akvarium eller ett galleri. Det är viktigt att lyssna på vad konstnärsbarnet har behov av så att konstnärsträffen blir så lustfylld som möjligt.

Det är lätt hänt att du väljer bort konstnärsträffen, men om du vill ha en levande relation till din kreativitet så måste du avsätta tid för den, menar Cameron.

Kommentarer

Verkar jättebra, ju! Jag har själv ofta problem med inspirationen när jag ska till att göra musik.
Inspiration kommer ju av det latinska ordet för inandning så kanske man helt enkelt ska göra några andningsövningar innan man sätter sig vid pianot eller trär kameraremmen över nacken.

Men konstnärsträffar med mig själv verkar jättebra.

När jag var barn hade jag ambitionen att lära mig att teckna. Det gick väl si och så. Jag fick lära mig själv med hjälp av böcker och en bok är sällan en bra pedagog när det kommer till att lära sig formalia och para det med en individs uttrycksmöjligheter.

Men så, i ungdomen, när det redan var ”för sent” hittade jag boken Teckna med högra hjärnhalvan av Betty Edwards.
Radikal pedagogik. Att se på ett helt nytt sätt.

I Bettys fall handlade det om att INTE teckna symboliskt.
Ofta, när vi t ex ska rita av en näsa, tittar vi inte på näsan som skall avritas, utan blandar ihop det vi ser med vår föreställning om vad en näsa är.
Följaktligen blir det inte det vi ser vi ritar av utan en otillräcklig idé om vad en näsa är och hur den ser ut.
Genom att rita negativa rymder som inte föreställer någonting, dvs. rummen mellan näsans delar och se objekt som abstrakta, blandar vi inte ihop det vi ser med en förutfattad mening om hur det ska se ut.
Ett bra sätt att träna sig i att se.

Akiane Kramarik som snabbt blev min favoritkonstnär (och favoritpoet) när jag mötte hennes konst (och lyrik) behöver inte leta särskilt långt efter sin andning, sin inspiration. Den får hon direkt från Gud. Jag är inte kristen men det är Akiane och hon vet mer om livet än vad jag gör. Inte endast hennes föräldrar har blivit omvända genom hennes tavlor och poesi.

Så, inspirerande människor kan påverka andra människor i stor skala.

Tänk om det finns hopp för mig?
Spelar piano gör hon också. Tänk om hennes pianospel är lika gudomligt? Jag skulle vilja höra henne. Men jag har i alla fall utsett henne till min andliga ledare; också ett bra sätt att låta sig inspireras. Få ett provsmak av hennes värld på http://www.artakiane.com/

Men jag ska börja testa konstnärsträffar. Kanske kan jag få till ett litet kammarstycke efter det? Wiens kammarstråkar är beredda. Åtminstone i mjukvaruform i datorn.
Anonym sa…
Roligt att du ska prova konstnärsträffar. De brukar vara oerhört givande när man väl tar sig tid till dem. Det är tyvärr lätt att förhandla bort dem.

Att få till bra negativa former är också en av hemligheterna bakom att få fram ett bra fotografi, iallafall ett välbalanserat.

I storformatskameror möts man av ett upp- och nedvänd bild på mattskivan, vilket gör att man kan koncentrera sig på bildkomposition och inte fastna i förutfattade meningar om motivet. Det gagnar ofta slutresultatet.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,