onsdag 3 september 2008

Mot himlen

Tre musiker i en studio och en i en kyrka. Året är 1976 och Yes-albumet Going For The One spelas in i Schweiz. Alan White på trummor, Chris Squire på bas, Stewe Howe på gitarr och Rick Wakeman på kyrkorgel. Låten heter Parallels. På inspelningen saknas Jon Andersons sång, stämsången och Stewe Howes sologitarr. Ett utdrag ur texten:

It’s the beginning of a new love inside.
Could be an ever opening flower.
No hesitation when we’re all about
To build a shining tower.
No explanations, need to work it out.
You know we’ve got the power.

Vilken energi, spelglädje och intensitet, vilket samspel! Musikerna spelar sig in i himlen i ett extatiskt lyckorus. De lyser om dem och vulkaniska krafter väller fram ur deras instrument.

Gång efter annan har jag återvänt till den här låten genom åren. Varje gång har en stor dos positiv energi sköljt över mig.
Mörka stunder har blivit betydligt ljusare. Låten signalerar att allt är möjligt.

Om ni vill lätta från marken se och hör här.

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Yes är ett av de få band som nästan konsekvent har låtar med optimistiska texter och budskap. Redan det berättigar dem till en viktig position i rockhistorien.

Min favoritplatta med dem är den troligen ganska utskällda Union från 1991; en platta som kom efter det att alla stämningar och rättegångstvister lagt sig och flera av medlemmarna lade gammalt groll bakom sig och återförenades i studio.

Nåja, de träffades kanske inte så mycket utan gjorde, misstänker jag, en massa pålägg ensamma i olika studios. Spelglädjen på skivan är i mångt och mycket fabricerad och ihoplimmad med hjälp av då avancerade editeringstekniker. Olika låtpartier vältrar sig över varandra i ett kontrollerat kaos jag gillar. Just kontrollerat kaos är vad som ofta fångar mig i vit progressiv rock adresserad övre vit medelklass. Yes, Saga, E.L.P., med flera är band som lyckas leverera detta kontrollerade kaos.

I övrigt vill jag tipsa om DVDn Yes Acoustic; en kort "unplugged"-konsert som sändes över satellit till småbiografer lite var stans i världen och finns till salu. Känslan i den ligger långt från Close to the Edge och Union. Här är det åldrade män med begränsad ork och sansat utspel som lämnar mycket utrymme för åhörarna att andas. För mycket, tycker nog en del, och tycker att det är tråkigt. För gamlingar som gillar unpluggedkonserter är den dock åtminstone tolerabel.

Martin sa...

Fredrik, tack för tipset!

DVD:n "Yes - Symphonic Live" rekommenderas varmt. Där spelar Yes minus Rick Wakeman med en ung och mycket engagerad symfoniorkester som i de episka låtarna som "You and I och "The Gates of Delirium" lyfter gruppen högre än någonsin. Helt fantastiska versioner!

Fredrik sa...

Jag har i alla fall Symphonic Yes, dvs studioversionen av Symphonic, på CD men din live-DVD är säkert ännu trevligare.