Fortsätt till huvudinnehåll

Morgonsidor

När jag studerade på Fotohögskolan en gång i världen så upplevde jag att det viktigaste för skolan var att eleverna skulle anamma de senaste rörelserna inom konsten. Vårt värde mättes i hur hög grad vi anpassade oss till dessa och nåde den som gick sina egna vägar. På den tiden upplevde postmodernismen sin peak. Visst var det jättevikigt att eleverna blev uppdaterade vad som hände i konstvärlden för att bli en vital del av sin samtid, men det var bara ena sidan av myntet. Något som jag saknade var intresset för oss som personer och skapande individer, vi som på olika sätt skulle spegla denna samtid.

Därför var det ett lyckokast när jag fick tag i boken Öka din kreativitet - den artistiska vägen skriven av Julia Cameron. Hela boken går ut på att förlösa den kreativitet som finns inom alla människor och som ofta blockeras av diverse hämmande föreställningar om oss själva, föreställningar som vi ofta bär med oss från barndomen. Genom en rad övningar i boken ökar vi tilltron till oss själva som kreativa individer. Ett grundläggande redskap i denna metodik är någon som Cameron kallar morgonsidor. Det går kort ut på att man sätter sig ner med penna och papper och skriver ner allt som faller en in. Man ska inte låta sig påverkas av den inre kritiker som de flesta går och bär på. Det ska gå fort, man ska inte tänka för mycket och inte väga sina ord på guldvåg. Det gäller att släppa fram det kreativa flödet som inte känner några gränser. Inte sällan blir men överraskad av hur många dolda resurser man har.

En annan grundpelare i Camerons metodik är konstnärsträffar, något jag återkommer till senare.

Kommentarer

Det var väldigt intressant läsning.
Jag hänvisar till det här blogginlägget i min blogg.
Boken du hänvisar till ska jag verkligen försöka få tag i.
Martin sa…
Tack Inger!

Jag rekommenderar verkligen boken. Den får en att växa över alla breddar. Den ger en en rejäl skjuts framåt.

I vissa stycken är den dock lite väl amerikansk för min smak, men det försöker jag bortse från.

Populära inlägg i den här bloggen

Social permakultur

Permakulturdesign brukar vanligtvis användas vid planering av odling, men går även utmärkt att tillämpa på sociala processer, så kallad social permakultur. Starhawkskriver:
Att vårda grönsakerna i trädgården är mycket lättare än att vårda våra kontakter med de människor som bestämmer var grönsakerna ska planteras och vem som ska vattna dem. Att möta behoven hos kycklingar eller getter är mycket lättare än att möta dina grannars behov.
Här är några av Starhawks sociala permakulturprinciper:  (1) Ur relationer kommer överflöd Verkligt överflöd, oavsett om det mäts i trädgårdsproduktion eller extatisk upplevelse, har inte mycket att göra med hur många prylar vi har utan är snarare kopplat till hur rika de relationer som vi står i är. Starhawk uppmanar oss därför att värdera, vårda och värna våra relationer genom att ägna dem tid och uppmärksamhet. När konflikter uppstår avvisa inte bara människor utan lär dig verktyg och färdigheter så att du kan hantera dem. Uppmuntra din relation till ditt…

Ett barn har hundra språk (och därtill hundra hundra hundra)

I vår kultur, och inte minst inom skolsystemet, görs ofta åtskillnad mellan huvud och kropp, mellan förnuft och fantasi, där huvudet och förnuftet ses som något överordnat. Jag tror att allt hänger ihop, att det finns oerhört många kombinationsmöjligeter att lära sig nya saken, inte minst genom att aktivera alla våra sinnen och stimulera vår fantasi. Inom Reggio Emila-pedagogiken arbetar man utifrån ett barn har hundra språk men berövas nittionio. Det gäller att även att få de nittionio språken att växa och blomstra.

Loris Malaguzzi, grundare av Reggio Emilia, skrev följande dikt:

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man …

Om att vandra

Jag har varit ute och nött skorna på vägarna och stigarna som så många gånger förut. Den här gången vandrade min vän och jag längs pilgrimsleden i Dalsland. Vi nådde aldrig fram till den heliga källan i Edsleskog. Ett åskväder satte stopp, men själva vandrandet är alltid ett mål i sig.

Under det att vi i långsamt mak förflyttar oss genom landskapets skiftande karaktär så tar samtalen fart som aldrig förr. Det blir ofta ett bokslut över det gångna året samtidigt som man får möjlighet att dra upp riktlinjerna för det kommande. Denna inre vandring landar då och då i den yttre när någon sällsynt blomma eller något naturfenomen uppenbarar sig. Eller när ett upp- och nedförslut ger sig till känna i kroppen. På utsiktpunkterna och vid lägerelden får samtalen ofta ett extra djup.

Efter vårt sedvanliga morgondopp sitter jag inte sällan med någon diktsamling i min hand som får mig att se livet från oväntade håll. En kortfattad kulturhistoria om landskapet där vi rör brukar också slinka ner i pa…