söndag 28 september 2008

Konstnärsträffen

Här skrev jag om morgonsidor som är en betydelsefull del av Julia Camerons filosofi kring kreativitet. Den andra hörnstenen är vad hon kallar konstnärstäffen. De står i ett ömsesidigt förhållande till varandra. Om morgonsidorna är radiosändaren så är konstnärsträffen mottagaren. Under morgonsidorna så delger du dig själv ditt missnöje, dina drömmar och det du hoppas på. Under konstnärsträffen tar du emot insikter, inspiration och vägledning. Den resulterar inte sällan i att lösningar på problem formuleras och att du fyllar på kreativa reserver som du kan utnyttja i ditt konstnärliga arbete.

Konstnärsträffen är en tidsrymd, kanske två timmar i veckan, där du bestämmer träff med konstnären inom dig. Den är ett tillfälle att ge ditt kreativa jag näring. Den är en tid för lek som du bokar i förväg. Konstnären inom dig behöver komma ut, skämmas bort och känna att någon lyssnar på den, skriver Cameron. Du ska inte ta med någon annan än dig själv och din inre konstnär. Hon räknar upp följande exempel på vad en konstnärsträff kan innehålla: besök på en loppmarknad, en ensam stund på stranden, en långpromenad på landet, ett besök i en okänd kyrka, en gammal film, en utflykt till en annan stadsdel, ett besök på ett akvarium eller ett galleri. Det är viktigt att lyssna på vad konstnärsbarnet har behov av så att konstnärsträffen blir så lustfylld som möjligt.

Det är lätt hänt att du väljer bort konstnärsträffen, men om du vill ha en levande relation till din kreativitet så måste du avsätta tid för den, menar Cameron.

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Verkar jättebra, ju! Jag har själv ofta problem med inspirationen när jag ska till att göra musik.
Inspiration kommer ju av det latinska ordet för inandning så kanske man helt enkelt ska göra några andningsövningar innan man sätter sig vid pianot eller trär kameraremmen över nacken.

Men konstnärsträffar med mig själv verkar jättebra.

När jag var barn hade jag ambitionen att lära mig att teckna. Det gick väl si och så. Jag fick lära mig själv med hjälp av böcker och en bok är sällan en bra pedagog när det kommer till att lära sig formalia och para det med en individs uttrycksmöjligheter.

Men så, i ungdomen, när det redan var ”för sent” hittade jag boken Teckna med högra hjärnhalvan av Betty Edwards.
Radikal pedagogik. Att se på ett helt nytt sätt.

I Bettys fall handlade det om att INTE teckna symboliskt.
Ofta, när vi t ex ska rita av en näsa, tittar vi inte på näsan som skall avritas, utan blandar ihop det vi ser med vår föreställning om vad en näsa är.
Följaktligen blir det inte det vi ser vi ritar av utan en otillräcklig idé om vad en näsa är och hur den ser ut.
Genom att rita negativa rymder som inte föreställer någonting, dvs. rummen mellan näsans delar och se objekt som abstrakta, blandar vi inte ihop det vi ser med en förutfattad mening om hur det ska se ut.
Ett bra sätt att träna sig i att se.

Akiane Kramarik som snabbt blev min favoritkonstnär (och favoritpoet) när jag mötte hennes konst (och lyrik) behöver inte leta särskilt långt efter sin andning, sin inspiration. Den får hon direkt från Gud. Jag är inte kristen men det är Akiane och hon vet mer om livet än vad jag gör. Inte endast hennes föräldrar har blivit omvända genom hennes tavlor och poesi.

Så, inspirerande människor kan påverka andra människor i stor skala.

Tänk om det finns hopp för mig?
Spelar piano gör hon också. Tänk om hennes pianospel är lika gudomligt? Jag skulle vilja höra henne. Men jag har i alla fall utsett henne till min andliga ledare; också ett bra sätt att låta sig inspireras. Få ett provsmak av hennes värld på http://www.artakiane.com/

Men jag ska börja testa konstnärsträffar. Kanske kan jag få till ett litet kammarstycke efter det? Wiens kammarstråkar är beredda. Åtminstone i mjukvaruform i datorn.

Martin sa...

Roligt att du ska prova konstnärsträffar. De brukar vara oerhört givande när man väl tar sig tid till dem. Det är tyvärr lätt att förhandla bort dem.

Att få till bra negativa former är också en av hemligheterna bakom att få fram ett bra fotografi, iallafall ett välbalanserat.

I storformatskameror möts man av ett upp- och nedvänd bild på mattskivan, vilket gör att man kan koncentrera sig på bildkomposition och inte fastna i förutfattade meningar om motivet. Det gagnar ofta slutresultatet.