Fortsätt till huvudinnehåll

Att fylla källan

Jag har tidigare skrivit om Julia Camerons bok Öka din kreativitet - den artistiska vägen, senast här.

Cameron menar att om vi vill vara skapande människor så bör vi lära oss hur vi fyller på våra kreativa resurser, vår källa. Hon liknar källan vid en laxdamm:

För att skapa utnyttjar vi vår inre källa. Den här källan, en konstnärlig reservoar, påminner i sitt idealtillstånd om en välfylld laxdamm. Där finns stora fiskar, små fiskar, feta fiskar, magra fiskar, ett överflöd av konstnärliga fiskar. Som konstnärer måste vi också ha klart för oss att det rör sig om ett ekosystem. Om vi inte vårdar laxodlingen kommer vår källa att sina: vattnet kan stagnera eller blockeras.

När vi ska fylla vår källa, ska vi tänka magi, glädje och lek, inte plikt och kompetens. Det är viktigt att vi gör något som fängslar oss, som håller vårt intresse vid liv. Konst föds ur uppmärksamhet, ur vår förmåga att fokusera på detaljer. Det är viktigt att vi möter våra erfarenheter, inte stuntar i dem. Cameron summerar:

Konst är fantasins lek på tidens ängar. Tillåt dig att leka.

Kommentarer

Lillebeth sa…
Vackra ord, men jag tror aldrig källan sinar. Det är väl vägen dit som glöms ibland bara.
fint namn på bloggen.
Lillebeth
Anonym sa…
Tack för kommentar. Jag tar till mig det du skriver och funderar vidare...
Anonym sa…
ååh så skönt inlägg - från en utpumpad ylva som behöver mata sina kreativa firrar.
Så kom solen:
Hoppas att du hittar dina inre harrar och rödingar så att ditt kreativa flöde kommer likna en mäktigt forsande norrlandsälv....
Björn sa…
Som vanligt inspirerande tankar. Tack, tack!
Metaforen med kreativiteten klingar inte i mig. Men vi väljer och fastnar ju för olika bilder.

Apropå ekosystem tänker jag på skog och att den behöver mångfald för att frodas långsiktigt. Monokulturer är sårbara.

Och när det käller känsla av plikt i skapande så kommer jag att tänka på den kinesiska liknelsen med bonden som drar i gräset för att det ska växa fortare (en beskrivning av att ta i, göra, för mycket). Med rätt förutsättningar, insikt och omsorg kommer saker av sig självt.
Men kanske inte alltid det vi förväntar oss. Känner att jag lätt trillar dit och tycker att fel saker "kommer" istället för att granska mina förväntningar.

Och så uppmärksamheten som grund för skapande. Ja så tror och önskar jag att det är.
Björn, tack för kloka ord.

Den kinseiska liknelsen tycker jag mycket om.

Ett kort referat som ovan gör inte Cameron riktigt rättvisa. Citatet fortsätter så här. Det kanske förklarar mer hur hon tänker:
"Allt längre arbetsperioder eller krävande prestationer tär på den konstnärliga källan. Om vi drar upp för mycket vatten - drar upp för många laxar - kommer våra resurser att minska".

Jag tror att vi måste skapa oss tid och rum för att fylla på våra kreativa reserver. Det är inget som kommer per automatik. Det är en medveten handling så som jag ser det. Och det kreativa resultatet blir ofta något som vi inte kunnat föreställa oss tidigare, något som överraskar, precis som du skriver.

Jag tror också att mångfald gör oss starkare och gagnar vårt skapande. Den kreativa processen består ju ofta av att man kombinerar element från vitt skilda håll.
Björn sa…
Får man leka på jobbet?
Självklart borde man få det. Självklart borde ledning och medarbetare verka för att leken ska frodas. Givet att alla, ledning som medarbetare, ställer upp på att jobbet behöver, eller har inslag av, kreativitet.

Att ha snäva ramar för vad kreativiteten ska resultera i upplever jag som jobbigt. Samtidigt behöver jag oftast begränsningar och ramar i förutsättningarna för att lockas in i leken.

Instämmer entusiastiskt i dina ord Martin.
Började tänka på kreativitet i arbetssituationer, varav kommentaren ovan.
Björn, ja, absolut mer kretivitet på arbetsplatserna. Jag funderar på att förelå en Kreativ kortlek, som jag bloggade om här http://endrommaremedoppnaogon.blogspot.com/2008/10/obligiue-stratiegies.html när vi kör fast i bahandlingsarbetet inom psykiatrin.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,