Fortsätt till huvudinnehåll

Att förlora stranden ur sikte

Jag tror att en del av kreativitetens förutsättningar är att släppa taget, att lämna våra invanda hjulspår, att öppna oss för kaoset, för det som ligger utanför vår kontroll. För att vi ska våga ta detta steg är det bra om vi kan tillåta oss att göra missag.

Ta bort något överflödigt i ditt liv. Bryt en vana. Gör något som får dig att bli osäker. Piero Ferrucci Livet krymper eller växer i proportion till ens mod. Anaïs Nin För att leva ett kreativt liv måste vi göra oss av med rädslan att ha fel. Joseph Chilton Tearce Man upptäcker inga nya länder om man inte är beredd att förlora stranden ur sikte under mycket lång tid. André Gide



Kommentarer

Malin sa…
Rubriken är ett slag i magen, jag är mitt i denna process som jag hoppas varar hela livet. Med en sjömans längtan i mina ådror är jag utkastad på fullständigtokänt vatten.
Anonym sa…
Ett förtydligande: ibland behöver vi inte sträva efter att förlora stranden ut sikte. Många gånger tvingar oss livets omständigheter att göra det.
Malin sa…
Det var det jag menade. Men jag kan skapa en mening i det, ta tillvara den fria tanke som föds i det nya. Det kan jag välja.

Harry Martinsson skrev; Att verkligen leva är att våga välja sina vyer mer än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.
Anonym sa…
Malin, tack för reflektionen och Martinsson-citatet! Det får jag fundera vidare på. Jag står själv just nu inför mitt livs kanske svåraste utmaning...och den är icke-självvald.

Mitt inlägg ”Att förlora stranden ut sikte” syftade främst på den konstnärliga processen, att inte bara ta säkra kort och måla som man alltid gjort, utan istället våga följa sina impulser, ta vara på slumpen eller medvetet göra saker på ett nytt sätt. Kanske att använda en ny teknik. Kort sagt att våga släppa kontrollen och inte vara rädd för att misslyckas Allt det här, tror jag, göder kreativiteten. Så fungerar iallafall jag.

Men visst, den konstnärliga processen är ofta intimt sammankopplad med livet i övrigt.
Vem bryr sej, om jag gör fel....
Anonym sa…
Hanneles paradis: Vår egen domare som tyvärr alltför ofta sitter på vår axel och trycker ner oss på alla möjliga sätt. Det gäller kanske inte alla men här talar jag av egen erfarenhet. Tack för din fråga som fick med att tänka till.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,