Fortsätt till huvudinnehåll

Att leva är som att färdas i ett landskap

Arne Naess gör i boken Livsfilosofi en underbar liten sammanfattning av hur han ser på livet. Hans ord är så vackra, ljusa, enkla, djupa och poetiska. Jag blir alldeles varm inombords.

Att leva är som att färdas i ett landskap med lätt eller oländig terräng, ljusa eller mörka platser, under alla omständigheter med dolda överraskningar. I detta landskap färdas vi på små och stora expeditioner, hela tiden i samarbete och samspel med andra. Vi kan inte röra oss fullständigt på egen hand, lika lite som vi alltid kan befinna oss på solsidan. En viktig del av färden är att ta sig tid till att dröja på rasterna under färden, till att stanna upp vid livets egna värden. En vacker soluppgång, ett kärleksfullt leende, ett gripande musikstycke, en molnfri himmel.

Att känna att man hör hemma i livet, kräver både målinriktad vandring och att bara kunna finnas till. Möjligheterna i detta landskap är oanade, och under vägen kan allt hända. Färden är öppen. En viktig utmaning när vi står inför viktiga vägval, är att lyssna på förnuft och känsla på samma gång. En annan utmaning är att ändra negativa känslor i en positiv riktning, för bättre livskvalitet och uppriktig glädje. Jag bygger detta synsätt på en optimism över människans möjlighet att vara en skapande livskraft på jorden.

Kommentarer

Monica sa…
Och det goa är att det FINNS fler som han, rätt många faktiskt!
Malin sa…
Jag förundras varje dag av denna livets väv, där allt kan få en mening. Där varje del och handling, liten som stor, kräver närvaro, mod och kärlek. Det är en jättefin text. Tack för den.

/Malin
Björn sa…
Härliga citat!
Jag blir så himla glad och inspirerad bara jag tänker på Arne.
Det var skönt att bli påmind om färden bland alla krisbudskap.
Vad jag också uppskattar, som jag tycker är tydligt i andra avsnittet, är förenandet av motsatser. Eller skenbara motsatser kanske man ska säga. Lyssna till förnuft och känsla, målinriktad (göra) och i nuet (vara).
Anonym sa…
Monica, skönt att det finns fler som Arne, kanske i några av dina boktips.

Malin, roligt att du tyckte om texten. Att förundras över livet är en bra utgångspunkt tycker jag.

Björn, tack för din genomträngande analys av de motsatspar som finns i Arnes text. Björn , jag kommer ej fram på din profil. Är nyfiken på vem du är,
Björn sa…
Hej Martin!
Fix och trix ett litet klick och ett par ord i rutor. Nu tror jag att jag gör mig i profil. : )

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,