Fortsätt till huvudinnehåll

Mot himlen

Tre musiker i en studio och en i en kyrka. Året är 1976 och Yes-albumet Going For The One spelas in i Schweiz. Alan White på trummor, Chris Squire på bas, Stewe Howe på gitarr och Rick Wakeman på kyrkorgel. Låten heter Parallels. På inspelningen saknas Jon Andersons sång, stämsången och Stewe Howes sologitarr. Ett utdrag ur texten:

It’s the beginning of a new love inside.
Could be an ever opening flower.
No hesitation when we’re all about
To build a shining tower.
No explanations, need to work it out.
You know we’ve got the power.

Vilken energi, spelglädje och intensitet, vilket samspel! Musikerna spelar sig in i himlen i ett extatiskt lyckorus. De lyser om dem och vulkaniska krafter väller fram ur deras instrument.

Gång efter annan har jag återvänt till den här låten genom åren. Varje gång har en stor dos positiv energi sköljt över mig.
Mörka stunder har blivit betydligt ljusare. Låten signalerar att allt är möjligt.

Om ni vill lätta från marken se och hör här.

Kommentarer

Yes är ett av de få band som nästan konsekvent har låtar med optimistiska texter och budskap. Redan det berättigar dem till en viktig position i rockhistorien.

Min favoritplatta med dem är den troligen ganska utskällda Union från 1991; en platta som kom efter det att alla stämningar och rättegångstvister lagt sig och flera av medlemmarna lade gammalt groll bakom sig och återförenades i studio.

Nåja, de träffades kanske inte så mycket utan gjorde, misstänker jag, en massa pålägg ensamma i olika studios. Spelglädjen på skivan är i mångt och mycket fabricerad och ihoplimmad med hjälp av då avancerade editeringstekniker. Olika låtpartier vältrar sig över varandra i ett kontrollerat kaos jag gillar. Just kontrollerat kaos är vad som ofta fångar mig i vit progressiv rock adresserad övre vit medelklass. Yes, Saga, E.L.P., med flera är band som lyckas leverera detta kontrollerade kaos.

I övrigt vill jag tipsa om DVDn Yes Acoustic; en kort "unplugged"-konsert som sändes över satellit till småbiografer lite var stans i världen och finns till salu. Känslan i den ligger långt från Close to the Edge och Union. Här är det åldrade män med begränsad ork och sansat utspel som lämnar mycket utrymme för åhörarna att andas. För mycket, tycker nog en del, och tycker att det är tråkigt. För gamlingar som gillar unpluggedkonserter är den dock åtminstone tolerabel.
Anonym sa…
Fredrik, tack för tipset!

DVD:n "Yes - Symphonic Live" rekommenderas varmt. Där spelar Yes minus Rick Wakeman med en ung och mycket engagerad symfoniorkester som i de episka låtarna som "You and I och "The Gates of Delirium" lyfter gruppen högre än någonsin. Helt fantastiska versioner!
Jag har i alla fall Symphonic Yes, dvs studioversionen av Symphonic, på CD men din live-DVD är säkert ännu trevligare.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,