Jag har tidigare skrivit om boken Rik på riktigt författad av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson. De vill se en samhällsvision som har välbefinnande som kärna snarare än välstånd och välfärd. De senare begreppen är inte tillräckliga mått för att mäta välbefinnande, menar de. Välbefinnande och livskvalitet beskrivs i boken som att ha god självkänsla, goda relationer, givande sysselsättning, tillräcklig ekonomi och lagom livstempo. Om vi lyckas bra i dessa grenar i vardagens femkamp så belönas vi med värden som mening, kärlek, glädje, frid och vardagsmakt. Författarna tycker att all kraft i samhällsutvecklingen ska koncentreras på att förbättra förutsättningarna för välbefinnande. Deras samhällsvision sammanfattas i begreppet hållbart välbefinnande som innefattar ett långsiktigt välbefinnande för alla utan att utarma naturen och andra människor. Jag återkommer med fördjupade inlägg utifrån detta resonemang.
Två övningar som jag gjort på arbetet senaste åren har gjort djupa intryck på mig och fått mig att reflektera kring lyssnandet. Den första gick ut på att lyssna på en annan person och låta denna tala till punkt utan att avbryta. Sedan skulle lyssnaren göra en kort sammanfattning av det den andra sagt. Den som talade kände en mycket stor tillfredställelse medan den som lyssnade upplevde det som oerhört arbetsamt. Som lyssnare är det ofta mycket svårt att hålla tillbaka sina associationer och sin korrigeringsreflex när den andre säga något man inte håller med om. Den andra övningen gick ut på att den personen som skulle lyssna höll på med allt möjligt som att pilla med sin frisyr och fingra på prydnadsföremål. När jag skulle prata fick jag bara fram enstaka ord. Det var otroligt frustrerande! Jag upplever att människor förr var bättre på att lyssna. Man använde sig ofta av speciella uttryck när man samtalade med varandra. - Jasså minsann. - Visst. - Är det på det viset? - Åh, säger du de...
Kommentarer