Fortsätt till huvudinnehåll

Leve drömmaren!

Inte sällan används ordet drömmare som ett skällsord. Det vill Axel Fredenholm ändra på. I sin bok Så har jag hört sjunger han drömmarens lov:

Att vara drömmare är att vara föregångare, vägvisare och uppfinnare. Alla världshistoriens storverk har börjat med en dröm. Man kan med all rätt säga att hela vår civilisation är en förverkligad dröm. Sjömannen drömmer om länder bortom haven, slaven drömmer om frihet och hantverkaren om maskiner.
/.../
Diktare, tänkare, mänsklighetens största välgörare, föraktades och kallades drömmare. Ja, de kallas så än idag. Leve drömmaren!

Kommentarer

Malin sa…
Ja, leve drömmaren! Allt gott!

"...dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt..." ur Vagnen av Harry Martinsson
Wow!!! Vilket fint citat av den gode Harry som jag tycker så bra om. Det ska jag genast skriva ner i min anteckningbok- Tusen tack Malin!
Malin, jag funderar på citatet.

Det är nog först då man tänker utamför de gängs ramarna som man kan vara verkligt kreativ och innovativ.
Malin sa…
Den finns i sin helhet på min blogg!
Jenny sa…
Hej Martin,

Vilken intressant blog du har! Jag håller helt med dig och Fredenholm om att drömmaren borde få högre status i dag! Detta hänger ju ihop med att vara kreativ, tycker jag. Som Lawrence säger:

“Let each individual act spontaneously from the forever incalculable prompting of the creative wellhead within him.”
(D. H. Lawrence)

Själv är jag både drömmare och (vilket kanske ses som ännu mer fånigt och patetiskt numera) romantiker. :)

/Jenny
Tack Jenny!

Jag blir alltid lika fascinerad när nya bloggare dyker upp från ingenstans. Vilket fantastsikt medium det här med blogg är.

Jag har också skrivit en del om kreativitet tidigare och visst är den kopplad till drömmar och visioner om något annorlunda än det vi ha för handen.

Naturromatiker är jag i allra högsta grad. Jag mår bra av att ibland se mig som en del av något större helt, ett kosmiskt sammanhang, en känsla jag ofta får ute i naturen.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,