Utopia

För mig är livet en öppen historia där allt kan hända. Jag vill inte låsa fast mig vid bara en tolkning av människan och världen. Mina föreställningar revideras allt eftersom jag lägger min livsmosaik. Gamla bitar förvinner och nya tillkommer, men en föränderlig bild är hela tiden skönjbar. Utan den skulle jag bara famla runt utan någon färdriktning.

Om världen hade varit förklarat, om det ej fanns några frågor, skulle livet förlora mycket av sin spänning och oförutsägbarhet, tycker jag. Det är just detta som poeten Wislawa Szyborska utrycker så fint i dikten Utopia:


En ö där allting bara klarnar

Här kan man stå på bevisens grund.

Den enda väg som finns är den framkomliga vägen.

Buskarna bara dignar över alla svaren.

Här växer Rikiga Förmodans träd
med sina sedan gammalt utredda grenar.

Det storstilat raka Förståelsens träd
vid källan som heter Å På Så Vis.

Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig
Självklarhetens dal.

Finns det något tvivel, så skingras den av vinden.

Ekot tar till orda utan anrop,
förklarar så gärna världarnas hemligheter.

Till höger en grotta, där ligger själva meningen.

Till vänster Djupaste Övertygelsens sjö.
Sanningen lättar från botten och flyter upp i dagen.

Dalen behärskas av Bergfasta Förvissningen.
På spetsen sitter Springande Punkten.

Ön är trots sin tjusning öde,
och på strnden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet.

Som om man bara begett sig härifrån
och utan återvändo sänkt sig i djupet.

I ett liv som man inte förstår.