Fortsätt till huvudinnehåll

Att gå in i naturen

För egen del mår jag bra av att pendla mellan natur och civilisation, mellan stillhet och rörelse, mellan ensamhet och gemenskap. Jag får möjlighet att såväl samla mig som utmana mig själv och mina värdeingar I vår tid tror jag att det finns en tendens att försumma värdet av vistas i naturen. Där kan vår själsliga styrka växa och vårt jag få fastare konturer. Proportionerna på saker och ting blir även annorlunda. I sin boken Livsfilosofi skriver Arne Naess:

Det är en vanlig norsk uppfattning att man snarare går in i naturen än ut i naturen. Man vill finna sig själv, tänka - bättre förstå vad man egentligen vill/.../. Det sociala livet är ofta starkt präglat av press och tryck i olika riktningar, utifrån, och kraven kommer inte sälla i konflikt med varandra. Det sociala livet för på så sätt ofta människan ut ur sig själv. Av detta kan det uppstå en längtan efter omgivningar där man får en klarare känsla för vem man är.

Kommentarer

Monica sa…
Oh så bra. Läste den boken i somras men kommer inte ens ihåg det här. Får nog läsa om den när jag får tid till det...
S o F sa…
Det det var mycket kloka ord. Kunde inte sagt det bättre själv. ;)

Precis så känner jag också.
Vad fint - att gå IN I naturen. Det bler betydligt mer djup i det. Det ska jag bära med mig. Tack!
Anonym sa…
Jag tycker att det var mycket fint och riktigt sagt detta med att gå in i naturen. För det är ju det man gör
Anonym sa…
Kan bara hålla med... just hemkommen rån en vecka ovan trädgränsen!
Monica:
Jag hittar fler och fler godbitar i boken.
S o F:
Roligt att du känner igen dig. Det är fantastiskt när någon kan formulera något vi länge känt men inte lyckas uttrycka i ord.
Ulrika Gabriel:
Genom att gå in i naturen går vi in i oss själva.
Maria Granberg:
Bra att orden föll dig i smaken
Gubben:
Välkommen till min blogg och roligt att du håller med.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,