Fortsätt till huvudinnehåll

Att gå in i naturen

För egen del mår jag bra av att pendla mellan natur och civilisation, mellan stillhet och rörelse, mellan ensamhet och gemenskap. Jag får möjlighet att såväl samla mig som utmana mig själv och mina värdeingar I vår tid tror jag att det finns en tendens att försumma värdet av vistas i naturen. Där kan vår själsliga styrka växa och vårt jag få fastare konturer. Proportionerna på saker och ting blir även annorlunda. I sin boken Livsfilosofi skriver Arne Naess:

Det är en vanlig norsk uppfattning att man snarare går in i naturen än ut i naturen. Man vill finna sig själv, tänka - bättre förstå vad man egentligen vill/.../. Det sociala livet är ofta starkt präglat av press och tryck i olika riktningar, utifrån, och kraven kommer inte sälla i konflikt med varandra. Det sociala livet för på så sätt ofta människan ut ur sig själv. Av detta kan det uppstå en längtan efter omgivningar där man får en klarare känsla för vem man är.

Kommentarer

Monica sa…
Oh så bra. Läste den boken i somras men kommer inte ens ihåg det här. Får nog läsa om den när jag får tid till det...
S o F sa…
Det det var mycket kloka ord. Kunde inte sagt det bättre själv. ;)

Precis så känner jag också.
Vad fint - att gå IN I naturen. Det bler betydligt mer djup i det. Det ska jag bära med mig. Tack!
Jag tycker att det var mycket fint och riktigt sagt detta med att gå in i naturen. För det är ju det man gör
Gubben sa…
Kan bara hålla med... just hemkommen rån en vecka ovan trädgränsen!
Martin sa…
Monica:
Jag hittar fler och fler godbitar i boken.
S o F:
Roligt att du känner igen dig. Det är fantastiskt när någon kan formulera något vi länge känt men inte lyckas uttrycka i ord.
Ulrika Gabriel:
Genom att gå in i naturen går vi in i oss själva.
Maria Granberg:
Bra att orden föll dig i smaken
Gubben:
Välkommen till min blogg och roligt att du håller med.

Populära inlägg i den här bloggen

Social permakultur

Permakulturdesign brukar vanligtvis användas vid planering av odling, men går även utmärkt att tillämpa på sociala processer, så kallad social permakultur. Starhawkskriver:
Att vårda grönsakerna i trädgården är mycket lättare än att vårda våra kontakter med de människor som bestämmer var grönsakerna ska planteras och vem som ska vattna dem. Att möta behoven hos kycklingar eller getter är mycket lättare än att möta dina grannars behov.
Här är några av Starhawks sociala permakulturprinciper:  (1) Ur relationer kommer överflöd Verkligt överflöd, oavsett om det mäts i trädgårdsproduktion eller extatisk upplevelse, har inte mycket att göra med hur många prylar vi har utan är snarare kopplat till hur rika de relationer som vi står i är. Starhawk uppmanar oss därför att värdera, vårda och värna våra relationer genom att ägna dem tid och uppmärksamhet. När konflikter uppstår avvisa inte bara människor utan lär dig verktyg och färdigheter så att du kan hantera dem. Uppmuntra din relation till ditt…

Ett barn har hundra språk (och därtill hundra hundra hundra)

I vår kultur, och inte minst inom skolsystemet, görs ofta åtskillnad mellan huvud och kropp, mellan förnuft och fantasi, där huvudet och förnuftet ses som något överordnat. Jag tror att allt hänger ihop, att det finns oerhört många kombinationsmöjligeter att lära sig nya saken, inte minst genom att aktivera alla våra sinnen och stimulera vår fantasi. Inom Reggio Emila-pedagogiken arbetar man utifrån ett barn har hundra språk men berövas nittionio. Det gäller att även att få de nittionio språken att växa och blomstra.

Loris Malaguzzi, grundare av Reggio Emilia, skrev följande dikt:

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man …

Om att vandra

Jag har varit ute och nött skorna på vägarna och stigarna som så många gånger förut. Den här gången vandrade min vän och jag längs pilgrimsleden i Dalsland. Vi nådde aldrig fram till den heliga källan i Edsleskog. Ett åskväder satte stopp, men själva vandrandet är alltid ett mål i sig.

Under det att vi i långsamt mak förflyttar oss genom landskapets skiftande karaktär så tar samtalen fart som aldrig förr. Det blir ofta ett bokslut över det gångna året samtidigt som man får möjlighet att dra upp riktlinjerna för det kommande. Denna inre vandring landar då och då i den yttre när någon sällsynt blomma eller något naturfenomen uppenbarar sig. Eller när ett upp- och nedförslut ger sig till känna i kroppen. På utsiktpunkterna och vid lägerelden får samtalen ofta ett extra djup.

Efter vårt sedvanliga morgondopp sitter jag inte sällan med någon diktsamling i min hand som får mig att se livet från oväntade håll. En kortfattad kulturhistoria om landskapet där vi rör brukar också slinka ner i pa…