Fortsätt till huvudinnehåll

Fickparker

För att människor i våra städer ska utveckla en god hälsa behövs det fler grönområden.

Karlstad och Enköping är först ut med så kallade fickparker. Med dessa skapar man, till exempel på en rivningstomt eller mindre parkeringsplats, en liten grönyta med mycket innehåll och stora kvaliteter. Parktypen är mycket användbar i takt med att städerna förtätas. Fickparken bör dock inte ses som en ersättning för de större parkerna utan som ett lättillgängligt komplement.

Fickparken kan antingen placeras i anslutning till bostäder, en befolkad centrumgata eller ett arbetsplatsområde. Fickparkens främsta funktion är att vara en inspirerande plats för möten, rekreation, lek och upplevelser. Upplevelsen kan vara såväl lugn som intensiv.

Här kan ni läsa mer om projektet i Karlstad.

Kommentarer

Maria sa…
Mycket trevligt initiativ. En liten oas är bättre än ingen oas alls.
Anonym sa…
Det blir ett slags privat trädgård för alla de som lägenheter med den skillnade att fickparken också är en mötesplats.
Anonym sa…
Hej! Vad kul att du hittade min blogg och jag blir alldeles varm av att du tycker om den. Kram!
Ekognista sa…
Har för mig att jag såg ett program för ett par årsen om fickträdgårdar som började ploppa upp i New York. Idén är ju riktigt bra.

Håller f.ö med dig om att det känns som att man redan är i en hållbar framtid när man läser Camino. Så inspirerande och hoppfull läsning :)
Ja, det är fint att de börjat komma till Sverige. Att vi upplever att vi behöver dem är tyvärr ett symptom på att mänskliga behov trängs undan för mycket till förmån för ekomomiskt "rationella" urbaniseringsprojekt. Men det är jättebra att allt fler inser värdet av dem!
Ekognista:
Roligt att du tycker om idén. Jag själv skulle vilja bo i en stad som prioriterade sådana framför parkeringsplatser.
Fredrik:
Så rätt, så rätt. Ditt inlägg var på pricken...

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,