Fortsätt till huvudinnehåll

Slump och kreativitet

I den kreativa processen ingår ofta slumpen som en vital del. Om vi är öppna för slumpen, det vill säga till saker som råkar komma i vår väg, kan våra projekt ta oanade vändningar. Ibland används begreppet serendipitet för en innovation som är ett resultatet av slump tillsammans med uppmärksamhet och kombinationsförmåga. Här kommer två citat:

En upptäckt sägs vara en slump som möter ett förberett sinne.
Albert Szent-Gyorgyi

Slumpen är alltid mäktig. Ha ständigt kroken ute; i den damm du minst anar det, kommer det att finnas en fisk.
Ovidius

Kommentarer

Sune sa…
Zappa sa; the devils are in the details. I det har han rätt. Det är där vi ser/hör/märker skillnaden på det vi möter; hantverk eller hastverk. Slumpen bär på samma storhet. Här kan verkligheten stjälpas, eller hjälpas. Jo, det är nog bäst att vara vän med slumpen, både när den är god, som ond.
Det är svårt att vara vän med slumpen. Slumpens natur är att vara närvarande när man inte kan förutse det. Kan man det, infinner den sig inte lika tydligt.

Det är endast i efterhand man kan identifiera den som slump; nästan som är fallet med fysikens kvanta och "elementarpartiklar".

Om vi sedan väljer att se slumpen, sådan den infann sig, som ond eller god har nog med vår inklination till konsonans eller dissonans att göra, snarare med extern "godhet" eller "ondska".
Anonym sa…
Tack för kloka och tänkvärda ord om slumpen i största allmänhet.

Jag tror att lösningen på kreativa problem inte sällan kommer från ett oväntat håll, från något banalt i vår vardag, från tillfälligheternas spel, det vi inte kan styra över. Blir vi allt för målinriktade i vårt skapande är det mycket som går oss förbi. Det betyder inte att allt i vår omgivning bidrar till att lösa vårt kreativa problem men genom att vara öppen inför möjligheten är vi en bit närnare lösningen. Så var min tanke.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,