Frivillig Enkelhet är en översättning av det amerikanska livsstilsbegreppet "Voluntary Simplicity". Frivillig Enkelhet handlar först och främst om att själv ta ställning till frågor om hur man vill leva sitt liv och inte följa strömmen. Vi säger ofta att vi har ont om tid. Men på den punkten råder det rättvisa, vi alla har resten av livet kvar. Om vi upplever att vi har ont om tid så beror det nog på att vi har tryckt in för mycket, och kanske även fel saker, på varje 24 timmarspass.
Att konfronteras med idealen i Frivillig Enkelhet kan fungera som ett hjälpmedel för att utforma det liv som man längtar efter att leva. Frivillig Enkelhet är ingen formel att leva efter, men följande fyra ideal beskriver väl vad det handlar om:
- materiell enkelhet
- god gemenskap
- göra det man älskar att göra
- leva i nuet.
Texten ovan är hämtad från hemsidan där man kan läsa mer om Frivillig enkelhet.
Att konfronteras med idealen i Frivillig Enkelhet kan fungera som ett hjälpmedel för att utforma det liv som man längtar efter att leva. Frivillig Enkelhet är ingen formel att leva efter, men följande fyra ideal beskriver väl vad det handlar om:
- materiell enkelhet
- god gemenskap
- göra det man älskar att göra
- leva i nuet.
Texten ovan är hämtad från hemsidan där man kan läsa mer om Frivillig enkelhet.
Kommentarer
Det finns mycket som är gott i tanken om frivillig enkelhet, och det handlar inte om att bli en ny Franciscus av Assisi men utifrån betraktat kan det bli ett problem i klass med "Hipp-Hipp"-killarnas "Dagens I-landsproblem"; ni vet de där killarna som i tv skojat med olika företeelser i vårt samhälle. Någon blir arg för att hon aldrig kan hitta rätt fjärrkontroll till tv:n; en kontorist blir arg för att Post-it lapparna inte fastnar på datorskärmen, osv.
Det är endast i ett storkonsumtionssamhälle hårt eller grovt bröd kan anses vara bättre och finare än ljust vitt bröd, gin vara en överklassdryck, pryllöshet "finare" än prylöverflöd. Kan man inte konkurrera om att ha flest blu-rayspelare hemma, kan man kanske konkurrera om att ha minst antal. Och bara en tjock CRT-tv, dessutom.
Inte förbättras situationen för enklarelivlevare att företagen försöker lägga rabarber på delar av "filosofin". Politikerna kommer aldrig att uppmana till minskad konsumtion (det skulle hämma tillväxttillväxten). Företagen gör det bättre men som i all marknadsföring är budskapet följuget och dubbelt. Coca-Colas kampanj om att man med deras buteljerade vatten ska Fylla på den inre källan: "Rena, Svalka, Förenkla den inre källan" är ett exempel.
Ju mer vi vill leva enligt frivilligenkelhet, desto större friktion kommer vi att erfara. Tid är fortfarande pengar och arbete helgas högst av alla från Luther till Reinfeldt, Sahlin till Arbetsförmedlingen. Vi måste ge efter för kravet från samhället (i detta fall oss själva+företagen+staten) att producera en viss mängd så att vi kan ge tillbaka litet värde till samhället i form av konsumtion. Det är trots allt vår köpkraft som definierar vårt värde som medborgare (parat med vårt väljarvärde på valdagen vart fjärde år). Att välja en alternativ väg och alternativa värden går inte bara emot samhället, vilket är svårt att göra, utan även emot oss själva så som vi uppfostrats.
Många hamnar i konsumtionsfällan i form av att konsumera stramt men dyrt. "Sober nordisk inredning" kan kosta hur mycket som helst men se ut som om rummet var provisoriskt inrett med obekväma pallar i väntan på att de riktiga möblerna ska komma.
Fattiga människor har kanske bara två sätt att förhålla sig till denna "trend": de får försöka vända sin misär till att bli något "sjävvalt" för att det är ju ändå "mycket finare och sundare" att leva så, eller också kommer de att göra vad de kan för att kunna konsumera mer. Min gissning är att de flesta fattiga människor väljer det senare alternativet, något som bland annat visas av att allt fler lånar allt mer pengar för att konsumera mer och (förhoppingsvis) kunna betala senare. Det första är troligen mest ett alternativ för fattiga, högutbildade västerlänningar som känner sig så frustrerade över sin ekonomiska och sociala situation att de försöker vända på steken, samt för de rika som faktiskt överkonsumerar och ändå inte är särskilt lyckliga. För de knappt-lyckliga rika blir drömmen om enkelhet en romantisk dröm man kan sympatisera med men aldrig på allvar skulle stå ut med. Det är psykologiskt svårt att sänka sin levnadsstandard. På så sätt är drömmen om enkelhet ett rikemanssyndrom.
Jag tror att enkeltliv är lättast att upprätthålla om vi tvingas till det; om det saknas möjligheter att förverkliga samhällsidealen om ökad tillväxtökning. Lars Zernell, som är ledarskribent på tidningen Vetenskap för alla skriver i senaste numret att höjda oljepriser kan bli vår räddning. Tidigare förutspådde man ekonomins kollaps vi $100 per oljefat, nyss pendlade priset mellan $113 och $130. Nu talar man om $200 som en kritisk gräns. Oljan kommer aldrig att ta slut, skriver han. Det har han rätt i. Men den kommer att bli för dyr för att löna sig att extrahera till drivmedel. Därför, skriver Lars, kan ett högt oljepris leda till en acceleread utveckling (konsumtion/produktion) av alternativ energi som på lång sikt är till gagn både för miljö och samhälle.
(Han nämner inte att risken för krig ökar med ökade oljepriser men det är ju en annan historia.)
En sådan situation skulle leda till ett enklare, lånkonsumtionistiskt samhälle. En del kan berätta om oljekriserna 1973 och 1979. Man tvingades i vissa fall till relativ enkelhet. Det kommer att hända igen.
Frivillig enkelhet är för mig ett sätt att få människor, gärna i studiecirkelform, reflektera över sina liv och komma underfund med vad som verkligen är viktigt här på jorden bortom de reklambudskap som vi hela tiden är utsatta för. Det finns inte bara en lösning utan var och en får möjlighet att finna sin väg. Det handlar inte om att spjäka sig utan hitta en nivå där man har tillräckligt med pengar för att leva det liv man vill leva, inte för mycket och inte för lite. Många väljer att gå ner i arbetstid, ägna sig åt skapande och ideellt arbete. Resultatet blir ofta ett mer uthållig liv för den enskilde samtidigt som man bidrar med till att skapa ett uthålligt samhälle på ett globalt plan. Jag återkommer med fler reflektioner.
Problemet är att strukturella problem ofta individualiseras för att skjuta över skulden på den svaga individen. Folk som inte källsorterar kan få på huden för det, samtidigt som bil- och flygtrafiken blir mer omfattande för varje år, vilket också uppmuntras av alla från tongivande politiker till företags- och finanssektorerna. Källsorteringen utnyttjas i en ny produktionsapparat som komplicerar livet och konsumtionsmönstren än mer. Att jag skickar förbrukade bläckstrålepatroner till Frankrike för återvinning leder bara till mer transporter och förnyad konsumtion i form av en industri som skall destruera mina gamla patroner och producera nya som medvetet innehåller så lite bläck (4ml) att man ofta måste köpa nya. Voilà! Återvinningssamhället har då bidragit till ökad tillväxt och det är det enda återvinningssamhälle staten och kapitalet vill ha. Där är det svårt att leva enkelt utom genom att inte ställa upp på det. Med andra ord: Köp ingen fotoskrivare (t ex)!
Den väg du talar om, att hitta sin egen väg, att så att säga navigera i överproduktionslandskapet, är en fin väg att gå, tror jag.
Samtidigt är den svår. Påtryckningar utifrån och inifrån motarbetar vår föresats. Det är lätt att shoppa loss på ännu en serie Iannis Xenakis-skivor för att på så sätt försöka uppnå sällhet, när det kanske är bättre att bara gå ut i regnrusket och betrakta...mördarsniglarna(?)
Herre Martin: Visa mig vägen och gör mig VILLIG att vandra den!
Visst är det jätteviktigt att ta in strukturella och samhålleliga perspektiv när man diskuterar frivillig enkelhet. Allt hänger sannerligen inte på individen.
Ofrivillig enkelhet, som jag upplevt i långa perioder, är stressande precis som icke vald ensamhet. Då är ofta ens vardagsmakt mycket reducerad och ens handlingsutrymme begränsat.
Jag anser att det är eftersträvnadsvärt att alla samhällsmedborgare, även icke förvärvsarbetande, hade tillräckligt med pengar. Det är min samhällsvision. Men väljer fler att gå ner i arbetstid för att praktisera frivillig enkelhet, så finns det också plats för fler på arbetsmarknaden. En meningsfull sysselsaättning, som inte nödvändigtvis behöver vara förvärvsarbete, är liksom en tillräckligt bra ekonomi några av ingredienserna för att uppnå en bra livskvalitet, tror jag.