Konstnärer har förmågan att öppna våra ögon för sådant som de flesta går förbi utan att ta någon notis om. Marcel Proust hade precis som många konstnärer en osedvanlig mottaglighet för olika aspekter av den synliga världen. En skildring av en vacker havtornsbuske kan sträcka sig över flera sidor i hans digra romanbygge På spaning efter en tid som flytt. Här sjunger Proust sparrisens lov i samma bok:
jag hade en speciell förkärlek för sparrisen som såg ut som om den doppats i ultramarin och rosa och vars knoppar, fint målade i små stänk av lila och azurblått, genom regnbågsstrimmor av överjordisk kulör småningom övergick i foten, som dock ännu var jordig nedtill. Jag tyckte att dess eteriska färgskiftningar röjde närvaron av ett slags ljuva varelser som roat sig med att förvandla sig till grönsaker och som tvärsigenom sin förklädnad av fast, ätbart kött lär sitt verkliga väsen komma fram i ett valörspel av morgonrodnad, regnbåge och blekblå skymning; och detta deras utsökta väsen kom mig till mötes hela natten sedan jag ätit sparris, ty i sina poetiska och grovkorninga lekar erinrande om Shakespears sagospel roade de sig med att förvandla mitt nattkärl till en skål doftande parfym.
jag hade en speciell förkärlek för sparrisen som såg ut som om den doppats i ultramarin och rosa och vars knoppar, fint målade i små stänk av lila och azurblått, genom regnbågsstrimmor av överjordisk kulör småningom övergick i foten, som dock ännu var jordig nedtill. Jag tyckte att dess eteriska färgskiftningar röjde närvaron av ett slags ljuva varelser som roat sig med att förvandla sig till grönsaker och som tvärsigenom sin förklädnad av fast, ätbart kött lär sitt verkliga väsen komma fram i ett valörspel av morgonrodnad, regnbåge och blekblå skymning; och detta deras utsökta väsen kom mig till mötes hela natten sedan jag ätit sparris, ty i sina poetiska och grovkorninga lekar erinrande om Shakespears sagospel roade de sig med att förvandla mitt nattkärl till en skål doftande parfym.
Kommentarer
Förr var min favoritbok Glaspärlespelet av Hesse. Men en utopistisk bildningsroman passar nog ungdomen bättre. I högre åldrar passar nog Prousts finstilta detaljrikedom bättre.
För mig är det de enkla skeendena i boken som betyder mest: Inte mustiga beskrivningar av överklassmäns tvivelaktiga sexuella aktiviteter och dylikt utan solstrålarnas spel över en blomstervas, skuggorna som faller från järnräcket från en balkong med mera.
Missa heller inte Tysklands "Proust-kollega" Robert Musil. Mannen utan egenskaper är en fascinerande, rolig och satirisk betraktelse över den moderna människan. Huvudpersonens förmåga att betrakta företeelser från många olika perspektiv (kalla det postmodernism, om ni vill!) och oförmåga att med bestämd övertygelse hävda enskilda ståndpunkter såsom allmängiltiga förebådar den "egenskapslösa" människa de flesta av oss är idag.
Och "Mannen utan egenskaper"
står i min bokhylla och väntar på att ömt tas om hand.