Fortsätt till huvudinnehåll

Folkmusikens lov

Delar av familjen far norrut, till ljuset, barrskogen och de skira björkdungarna. Invid Klarälvens stilla flöde är det fest dygnet runt. Det spelas i var buske och dansas till långt efter gryningen. Ransäterstämman lockar tusentals till hembygdsgården. Här samlas alla generationer för att lyssna, spela, dansa och umgås. Här finns inga spår av ungdomsfixering och ålderssegregation som vi annars möter i samhället. Äldre spelmän är förebilder för de unga. En yngre spelman har skrivit en låt till sin faster när hon fyllde 80 år. Och på dansgolvet kan det vara 50 år i åldersskillnad. Kvinnor och män bjuder upp lika mycket. Dansen och att vara tillsammans är det centrala. Alla får vara med. Allt är så okomplicerat. Här finns inget av det vanliga spelet mellan könen, vilket inte utesluter att många ändå finner sin livskamrat på stämman.

Hoppas bara att fler nysvenskar hittar hit så att de också kan bidra med sin musik och sina traditioner. Det är i ju mötet mellan det inhemska och utländska som all folkmusik har sina rötter. Tänk till exempel på namnen på vanliga svenska danser såsom polska, schottis och engelska.

Vi har ett fantastiskt kulturarv av traditionell dans och musik i Sverige precis som i alla andra länder. I centrum står det omfångsrika bokverket Svenska låtar. Begeppet svensk folkmusik föddes under nationalismens dagar men är ingen relevant term. Ofta är folkmusiken mer lokalt än nationellt färgad. Dessutom känner den inga nationsgränser. I Tornedalen har musiken finska drag, i Skåne danska och i Västsverige norska och engelska.

Återväxten av nya spelmän och gruppkonstellationer är hög och medelåldern på stämman är runt 30 - 40 år. Och många nya musikaliska uttryck hörs på konserterna. Det bådar gott inför framtiden.

Vi tar med oss ljuset, värmen och den positiva atmosfären hem samt många starka upplevelser från dansgolvet och konsertlokalerna. Urkraften i folkmusiken har sköljt över oss. Vi har tankat på livgivande energi för ett bra tag framåt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,