Våren har för familjen gått i vattnets tecken, det strömmande, porlande och forsande. Vid ett flertal tillfällen har vi vandrat längs en mycket naturskön å och invid denna vadad runt i ett hav av vit- och blåsippor. Jag läser naturskildringen Bäverbäcken som Albert Viksten skrev 1923. Trots att naturen fungerar som en projektionsyta för den tidens ideal kan man hitta små fina iakttagelser såsom denna:
Och vattnet det porlar /.../ i ständigt skiftande melodier, kvävt och klagande om vintern, ystert utmanande, övermodigt fräsande om våren, sömnigt viskande och kluckande i sommarens sol och torka men dystert, inbitet mumlande under höstens regndigra himmel.
Och vattnet det porlar /.../ i ständigt skiftande melodier, kvävt och klagande om vintern, ystert utmanande, övermodigt fräsande om våren, sömnigt viskande och kluckande i sommarens sol och torka men dystert, inbitet mumlande under höstens regndigra himmel.
Kommentarer