Jag tycker om att röra mig mellan inre och yttre dimensioner, mellan dröm och verklighet, mellan kultur och natur, mellan stad och land, mellan historia och framtid, mellan lek och allvar, mellan skratt och gråt. Kontraster intresserar mig eftersom det ena blir tydligare genom det andra. Jag tror att man får en mer nyanserad bild av verkligheten om man anlägger så många perspektiv som möjligt på den. Ensidighet skapar lätt intolerans och fanatism, något som skrämmer mig.
Två övningar som jag gjort på arbetet senaste åren har gjort djupa intryck på mig och fått mig att reflektera kring lyssnandet. Den första gick ut på att lyssna på en annan person och låta denna tala till punkt utan att avbryta. Sedan skulle lyssnaren göra en kort sammanfattning av det den andra sagt. Den som talade kände en mycket stor tillfredställelse medan den som lyssnade upplevde det som oerhört arbetsamt. Som lyssnare är det ofta mycket svårt att hålla tillbaka sina associationer och sin korrigeringsreflex när den andre säga något man inte håller med om. Den andra övningen gick ut på att den personen som skulle lyssna höll på med allt möjligt som att pilla med sin frisyr och fingra på prydnadsföremål. När jag skulle prata fick jag bara fram enstaka ord. Det var otroligt frustrerande! Jag upplever att människor förr var bättre på att lyssna. Man använde sig ofta av speciella uttryck när man samtalade med varandra. - Jasså minsann. - Visst. - Är det på det viset? - Åh, säger du de...
Kommentarer