Fortsätt till huvudinnehåll

Naturens helighet


Så här års är det lätt att bli klorofylluppfylld. Naturen visar sin yppersta prakt och det är nog få av oss som står oberörda inför dess oerhörda livskraft. Vi förundras, känner oss andäktiga och förnimmer inte sällan ett slags helighet i naturens närvaro. 

I Västerlandet har naturen blivit avförtrollad och ses som något själlöst. Den har förlorat sin helighet och därmed sin subjektivitet. Det heliga kan ses som det vi inte kan ifrågasätta, det som inte är reducerbart. Med kristendomen flyttade det heliga in i kyrkorummen. Det gudomliga manifesterade sig i träfigurer och altartavlor, att dyrka stenar och träd, som man gjorde i vår nordiska naturreligion, sågs som avguderi. De heliga platserna i naturen såsom lundar övergavs, ibland under tvång. 

Detta har fått djupgående konsekvenser på hur vi förhåller oss till våra medvarelser, till djuren och växterna, även till hela landskap. De ses som objekt, som instrument för människans syften, inte som värden i sig själva, något som kan exploateras ohämmat. Utan heliggörandet är det så lätt att den andre reduceras till ett ting istället för en person.

Inom hinduismen finns begreppet darsan som betyder skådande eller iakttagelse av det heliga. Det gudomliga är inte endast synligt i tempel och helgedomar, utan också i livets kretslopp – i naturen, i människor, i födelse, växande och död. Himalayas toppar är gudarnas hemvist, Ganges är en gudinna.  

Jag tror att det är hög tid att återförtrolla naturen, tillskriva den själ och därmed helighet. Först då kan vi upprätta ett slags ömsesidig relation igen, där livets helg innefattar alla organismer och ekosystem. Då kan vi återigen börja samspela med varandra och sluta fred med Moder Jord. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman