Ekofilosofin som universitetsämne definierades till stora delar av den norska filosofen Arne Naess (1912-2009). Det undersöker miljöproblemen ur ett kulturellt och filosofiskt perspektiv och försöker fördjupa frågeställningar som: Vad är naturen i grunden? Vad är människan i grunden? Vad är det för ett slags förhållande som existerar mellan människa och natur? Vad är kunskap i grunden? Hur tar sig makt och normalitet uttryck? Vad är en rimlig handlingsgrund ? Inte sällan tar man hjälp av historiska och utomeuropeiska kulturer för att få syn de grundantaganden i det västerländska tänkandet som lett fram till den ekologiska krisen och hitta alternativa svar på dessa frågor. Som universitetsämne tar inte ekofilosofin ställning i dessa frågor. Däremot uppmuntras studenterna att skapa sin personliga handlingsgrund utifrån vilken de kan agera i miljöfrågan.
Själv utarbetade Naess ekofilosofin deep ecology, djupekologin, som haft ett oerhört stort genomslag internationellt, inte minst som impulsgivare för den gröna rörelsen och miljöpartier jorden runt, och sin personliga variant av denna som han benämnde ekosofi T, T efter hans fjellhytte Tvergastein i Telemark där han tillbringade 13 år av sitt liv under mycket primitiva förhållanden sedan han sagt upp sig från sin tjänst som Norges första professor i filosofi 1939-1970. Där författade han mängder av böcker och texter som nu är spridda världen över.
Det har senare uppstått en mängd andra ekofilosofiska hållningar i allians med eller i opposition till Naess. Ekofilosofi är inte synonymt med ekosofi T, en vanlig missuppfattning, och rymmer alltså ingen dogmatik. Till den oppotionella kategorin hör till exempel socialekologi (såsom Murray Bookchins variant) och ekofeminism (såsom Starhawks, Vandana Shivas och Val Plumwoods varianter). Inom dessa hållningar tillkommer ofta maktanalys avseende klass och/eller genus influerade av sociologisk och feministisk teoribildning.
För mer information se Föreningen för ekofilosofi
Kommentarer