Fortsätt till huvudinnehåll

Vi är i alltet, och alltet är i oss.

Med jämna mellanrum känner jag ett trängande behov av att få uppleva min kosmiska tillhörighet. Då cyklar jag i mörkret ner till en vacker plats i närheten, till ett fågeltorn i Nolhagaviken, vid Mjörn. Jag lägger mig på rygg högst upp och känner vindddraget av alla fladdermöss som flyger i cirklar och åttor tätt ovanför mitt huvud. Från vattnet hör jag hur gässen håller serenad medan jag tittar rakt in i evigheten. Jag förlorar mig i planeter, stjärnor och solsystem. Jag får kontakt med något som är något större än mig själv och mänskligheten men som ändå är en del av mig.

Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag. Rolf Edberg formulerar detta så fint, där även varje människas unicitet beskrivs.

Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare.

De har aldrig tidigare kombinerats på det som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens  minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorgaisk, långt efter det den jord du trampar slutat att finnas till.

I stället för den särställning vi tidigare har tillelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet.

Vi är i alltet, och alltet är i oss.

Kommentarer

Vackert och mäktigt. Kosmisk tillhörighet var ett fint begrepp.
Unknown sa…
Vackra tankar av en som har förmåga att reflektera över livet och livskvalitet. Jag menar dig!
Martin sa…
Ursäkta sent svar, har varit bortrest ett tag.
Queen of Kammebornia: I vår vardag glömmer vi ofta bort denna vår förbindelse med kosmos. :-)
Unknown: Tack, det var väldigt snällt sagt! :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman