Med jämna mellanrum känner jag ett trängande behov av att få uppleva min kosmiska tillhörighet. Då cyklar jag i mörkret ner till en vacker plats i närheten, till ett fågeltorn i Nolhagaviken, vid Mjörn. Jag lägger mig på rygg högst upp och känner vindddraget av alla fladdermöss som flyger i cirklar och åttor tätt ovanför mitt huvud. Från vattnet hör jag hur gässen håller serenad medan jag tittar rakt in i evigheten. Jag förlorar mig i planeter, stjärnor och solsystem. Jag får kontakt med något som är något större än mig själv och mänskligheten men som ändå är en del av mig.
Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag. Rolf Edberg formulerar detta så fint, där även varje människas unicitet beskrivs.
Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare.
De har aldrig tidigare kombinerats på det som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorgaisk, långt efter det den jord du trampar slutat att finnas till.
I stället för den särställning vi tidigare har tillelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet.
Vi är i alltet, och alltet är i oss.
Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag. Rolf Edberg formulerar detta så fint, där även varje människas unicitet beskrivs.
Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare.
De har aldrig tidigare kombinerats på det som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorgaisk, långt efter det den jord du trampar slutat att finnas till.
I stället för den särställning vi tidigare har tillelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet.
Vi är i alltet, och alltet är i oss.
Kommentarer
Queen of Kammebornia: I vår vardag glömmer vi ofta bort denna vår förbindelse med kosmos. :-)
Unknown: Tack, det var väldigt snällt sagt! :-)