Fortsätt till huvudinnehåll

Inbördes hjälp istället för inbördes kamp

Pjotr Kropotkin (1842-1921), en rysk furste, naturforskare, geograf, agitator, revolutionär och anarkist, hävdade att det inte är konkurrensen utan solidariteten som är huvudfaktorn i evolutionen.

                                          

I likhet med Jean-Jacques Rousseau ser Kropotkin naturtillståndet som något i huvudsak gott, vilket präglas av en hög moralisk standard. Thomas Hobbes representerar deras absoluta motsats i det att han ser naturtillståndet som ett ”allas krig mot alla”. Människan är, enligt honom, till sin natur egoistisk och inriktad på överlevnad, samma ideal som kom att råda inom marknadskapitalismen. Detta drag finns även hos Charles Darwin i hans tal om ”kampen för tillvaron.” Både Darwin och Kropotkin tar sin utgångspunkt i biologin, men kommer till olika slutsatser. För Kropotkin präglas naturtillståndet av inbördes hjälp, men inte enbart. Det är dock ett framgångskoncept. 

De djurarter där individens kamp har reducerats mest och utövningen av inbördes hjälp har utvecklats längst är alltid de talrikaste, de mest mångsidiga och de mest utvecklingsbara.

Detta gäller även hos människorna när de av egen kraft väljer att samarbeta i olika organisationer. 

Alla dessa föreningar, samfund, brödraskap, förbund, institut etc., som nu finns i tiotusental enbart i Europa och som var och en representerar en mängd frivilligt, anspråkslöst, oavlönat eller illa avlönat arbete - utgör de inte allesamman sidor av samma odödliga inbördes-hjälp-tendens?

Om de å andra sidan konkurrerar i en inbördes kamp är dess yttersta konsekvens krig, ofta något som understöds av staten. 

Ett enda krig kan - som vi alla vet - åstadkomma mer ont, omedelbart och efteråt, än den fritt fungerande inbördes-hjälp-principens verksamhet kan frambringa av gott under sekler.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,