Pjotr Kropotkin (1842-1921), en rysk furste, naturforskare, geograf, agitator, revolutionär och anarkist, hävdade att det inte är konkurrensen utan solidariteten som är huvudfaktorn i evolutionen.
I likhet med Jean-Jacques Rousseau ser Kropotkin naturtillståndet som något i huvudsak gott, vilket präglas av en hög moralisk standard. Thomas Hobbes representerar deras absoluta motsats i det att han ser naturtillståndet som ett ”allas krig mot alla”. Människan är, enligt honom, till sin natur egoistisk och inriktad på överlevnad, samma ideal som kom att råda inom marknadskapitalismen. Detta drag finns även hos Charles Darwin i hans tal om ”kampen för tillvaron.” Både Darwin och Kropotkin tar sin utgångspunkt i biologin, men kommer till olika slutsatser. För Kropotkin präglas naturtillståndet av inbördes hjälp, men inte enbart. Det är dock ett framgångskoncept.
De djurarter där individens kamp har reducerats mest och utövningen av inbördes hjälp har utvecklats längst är alltid de talrikaste, de mest mångsidiga och de mest utvecklingsbara.
Detta gäller även hos människorna när de av egen kraft väljer att samarbeta i olika organisationer.
Alla dessa föreningar, samfund, brödraskap, förbund, institut etc., som nu finns i tiotusental enbart i Europa och som var och en representerar en mängd frivilligt, anspråkslöst, oavlönat eller illa avlönat arbete - utgör de inte allesamman sidor av samma odödliga inbördes-hjälp-tendens?
Om de å andra sidan konkurrerar i en inbördes kamp är dess yttersta konsekvens krig, ofta något som understöds av staten.
Ett enda krig kan - som vi alla vet - åstadkomma mer ont, omedelbart och efteråt, än den fritt fungerande inbördes-hjälp-principens verksamhet kan frambringa av gott under sekler.
Kommentarer