Fortsätt till huvudinnehåll

Ett öppet sinne

Här skrev jag tidigare om visdomens uppgift utifrån Stefan Einhorns bok Vägar till visdom. I kapitlet Visdom i praktiken i samma bok listar författaren en rad förmågor som han anser vara av vikt om vi ska agera som kloka människor. Först ut är förmågan till Ett öppet sinne.

Einhorn skriver att det bland oss människor finns många exempel på bristande förmåga till öppenhet och flexibiltet. Det hänger sannolikt ihop med tendensen att vi gärna vill göra saker och ting enkla för oss. Att framstå som osäker är inte heller så eftersträvandsvärt i alla läger. Han exemplifierar:

Ofta när vi läser artiklar av våra mest kända opinionsbildare vet vi i förväg vad de kommer att tycka. De har ett färdigt mönster i huvudet som beskriver hur världen är konstruerad. Den nya händelse som de ska kommentera placeras bara in i denna färdiga mall och tolkas i enlighet med tankesystemet. Det gäller inte enbart individer utan också intresseföreningar, politiska partier och massmedier.
(Stefan Einhorn)

Einhorn menar dock att det är viktigt att inte blanda samman öppenhet med förnekande av fakta. Öppenhet är positivt till skillnad från villfarelse, till exempel förnekandet av förintelsen och evolutionsläran. Han skriver att vi ska ifrågasätta det som är relativt, men samtidigt böja oss för fakta.

Trots att sanningen ibland stirrar oss i vitögat har vi alla en tendens att hålla fast vid gamla tankemönster/...) Att ha ett öppet sinne och hysa ödmjukhet inför tillvarons komplexitet skapar utomordentliga förutsättningar för visdom.
(Stefan Einhorn)

Världen ropar efter fler människor med öppet sinne!

Kommentarer

Moi sa…
Ofta är vi blinda och ser det vi vill se och hör det vi vill höra...sådan är människa :)
Visst kan det vara så många gånger, men jag vill nog ändå tro på att vi medvetet kan öva oss i att ta in fler perspektiv och därigenom närma oss varandra med större ödmjukhet. Det är en lång väg, men jag tror att ändå vi har mycket att vinna på att åtminstone försöka att beträda den..

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,