Fortsätt till huvudinnehåll

Den fria viljan och samhälleliga strukturer

Här skrev jag tidigare om den fria viljan och de möjligheter vi har att överskrida våra förutsättningar om vi blir mer medvetna om vad som format oss som individer. Men samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att många samhälleliga strukturer påverkar våra möjligheter att göra fria val. Den tvivelaktig kategori som jag tillhör, en vit manlig, icke-funktionshindrad, heterosexuell europé, har varit normerande och haft stora möjligheter att göra fria val. Alla andra har varit avvikande från denna norm: barn, kvinnor, funktionshindrade, hbt-personer och människor från andra kulturer. De har haft ett lägre människovärde och varit utsatta för ett strukturellt förtryck vilket inneburit mer begränsade möjligheter.

I över hundra är har det förts en politisk kamp som syftat till att inlemma de här grupperna i den samhälleliga gemenskapen och ge dem ett lika värde och bättre möjligheter att göra fria val. Vi har kommit en bra bit på väg men det återstår ett hårt arbete både politiskt och hos oss själva. Vi bär alla på en mängd fördomar, vi dömer varandra omedvetet, vilket försvårar utvecklingen mot ett jämställt samhälle där alla har samma chans till fria val.

Kommentarer

Monica sa…
Och så går vi alla omkring och tror att vi inte har några fördomar alls, bara för att vi är så vana vid dem... Dom är liksom "normaliserade"...

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman