På annandag jul hade jag förr som tradition att gå och se Ingmar Bergmans episka verk Fanny och Alexander. Det blev fem magiska timmar på Hagabion i Göteborg. En av de starkaste scenerna i filmen är när juden Isak Jacobi, spelad av Erland Josephsson, läser en text ur en liten men tjock bok. Scenen utstrålar en underlig närvaro.
I starka bilder målas en berättelse upp om kulturens aldrig sinande kraft såsom jag tolkar den. När vi har det som svårast finns det alltid någon ur vårt rika kulturarv att identifiera oss med, någon med liknande erfarenheter. Där kan vi alla finna tröst, dricka oss otörstiga och få nya krafter att möta livet igen.
När vi kommer in i handlingen befinner sig en yngling och en äldre man i en skog. De har tillsammans med andra människor vandrat längs en oändligt landsväg där solens eld bränner från morgon till kväll.
Men kvällen speglar sitt sitt klara öga i skogens skymning. Vattnet sorlar outtröttligt, det strömmar genom skogarna, det blir till bäckar, floder och djupa sjöar. 'Varifrån kommer då allt detta vatten?' frågade ynglingen. 'Det kommer från ett högt berg', svarar den Gamle. 'Det kommer från ett berg vars hjässa är täckt av ett mäktigt moln. 'Vad då för ett moln?' frågade ynglingen. Den Gamle svarade: 'Varje mänska bär förhoppningar, rädsla, längtan, varje mänska skriker ut sin förtvivlan, somliga ber till en bestämd gud, andra riktar sina rop mot tomheten. Denna förtvivlan, denna förhoppning, denna dröm om förlossning, alla dessa rop samlar sig under tusen och tusen år, alla dessa tårar, alla dessa offer, all denna längtan, samlar sig och förtätar sig till ett omätligt moln kring ett högt berg. Ur molnet strömmar regnet ner över berget. Så bildas bäckarna, vattendragen och floderna, så bildas de djupa källorna, där du kan dricka dig otörtstig, där du kan tvaga ditt ansikte, där du kan finna svalka för dina såriga fötter.
I starka bilder målas en berättelse upp om kulturens aldrig sinande kraft såsom jag tolkar den. När vi har det som svårast finns det alltid någon ur vårt rika kulturarv att identifiera oss med, någon med liknande erfarenheter. Där kan vi alla finna tröst, dricka oss otörstiga och få nya krafter att möta livet igen.
När vi kommer in i handlingen befinner sig en yngling och en äldre man i en skog. De har tillsammans med andra människor vandrat längs en oändligt landsväg där solens eld bränner från morgon till kväll.
Men kvällen speglar sitt sitt klara öga i skogens skymning. Vattnet sorlar outtröttligt, det strömmar genom skogarna, det blir till bäckar, floder och djupa sjöar. 'Varifrån kommer då allt detta vatten?' frågade ynglingen. 'Det kommer från ett högt berg', svarar den Gamle. 'Det kommer från ett berg vars hjässa är täckt av ett mäktigt moln. 'Vad då för ett moln?' frågade ynglingen. Den Gamle svarade: 'Varje mänska bär förhoppningar, rädsla, längtan, varje mänska skriker ut sin förtvivlan, somliga ber till en bestämd gud, andra riktar sina rop mot tomheten. Denna förtvivlan, denna förhoppning, denna dröm om förlossning, alla dessa rop samlar sig under tusen och tusen år, alla dessa tårar, alla dessa offer, all denna längtan, samlar sig och förtätar sig till ett omätligt moln kring ett högt berg. Ur molnet strömmar regnet ner över berget. Så bildas bäckarna, vattendragen och floderna, så bildas de djupa källorna, där du kan dricka dig otörtstig, där du kan tvaga ditt ansikte, där du kan finna svalka för dina såriga fötter.
Kommentarer