Fortsätt till huvudinnehåll

Två berättelser


I boken The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver:

Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats. 

 

Den ena, berättelsen om separation, Story of Separation, är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet, Story of Interbeing, är på väg att födas, skriver Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.

 

Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv, hälsoaspekten, den senare handlar om mänsklighetens roll på planeten, miljöaspekten. Här ser vi en parallellitet med omställningsrörelsens begrepp inre och yttre omställning.

 

Berättelsen om separation bygger på idén att människor är individer, åtskilda från varandra och resten av skapelsen. Detta narrativ utmärks av följande:

 

Det finns inget syfte, bara orsaker. Universum är i grund och botten blind och död. 

 

Den enda meningen med livet är att överleva och reproducera för att rationellt tillfredsställa vårt egenintresse. Allt som inte är jag själv är i bästa fall likgiltigt för mitt välbefinnande, i värsta fall fientligt.

 

För att skydda oss själva mot detta fientliga universum som består av tävlande individer och opersonliga krafter måste vi utnyttja och kontrollera det så mycket som möjligt.

 

Själen är separerad från kroppen och Gud existerar högt ovan jord. Vetenskap och religion är överens: de heliga existerar inte i denna värld.


Berättelsen om samhörighet bygger på en kollektivistisk idé om att vi alla är  sammankopplade med varandra, såväl med andra människor som resten av naturen, vår existens är relationell. Detta narrativ utmärks av följande:


Syftet, medvetandet och intelligensen är medfödda egenskaper hos materien och universum.

Var och en av oss har en unik och nödvändig gåva att ge till världen. Meningen med livet är att uttrycka dessa våra gåvor.

 

Att min varelse tar del av din varelse och alla varelser. Det går bortom det ömsesidiga beroendet.


Att vi i grunden är oskiljaktiga från varandra, från alla varelser och från universum.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman