För många handlar vandring inte bara om en yttre fysisk
förflyttning utan lika mycket om en inre psykisk förflyttning, vilka påverkar
varandra i ett dialektiskt samspel. Landskapet inverkar på det själsliga tillståndet
och det själsliga tillståndet påverkar hur vi uppfattar landskapet så det ibland är svårt att finna
ut vad det ena börjar och det andra slutar.
Lama Anagarika Govinda skildrar detta förhållande med
betoning på den inre dimensionen i boken De
vita molnens väg - ett buddhistisk pilgrims upplevelser i Tibet:
En pilgrimsresa skiljer sig från en resa framförallt
därigenom, att den inte är bunden till en i förväg fastställd plan eller ställs
mot ett i förväg bestämt mål, utan bär sin mening i sig själv i det att det
följer en ”hjärtans trängtan”, som kommer till uttryck på två plan: det
själsliga och fysiska. Det är en rörelse inte bara i det yttre, utan också i
det inre rummet, en rörelse, vars spontanitet ligger i allt levandes väsen och
som alltid tar sin utgångspunkt i det inre.
Pilgrimsfärden i det yttre rummet blir således en
spegelbild av en inre rörelses eller utveckling mot ett ännu okänt avlägset
mål, som emellertid finns nedlagd som ett frö redan i denna rörelse. Ut detta
spirar beredvilligheten att överskrida det kändas och förtrognas horisonter,
villigheten att acceptera människor och miljöer som delar av vår bestämmelse
och tron på det meningsfulla i allt skeende, som står i samklang med vår egen
tillvaros djup och ett större livs helhet.
Så som ett vitt sommarmoln svävar fritt i samklang med himmel och jord och drar från horisont till horisont med vindarna, så överlämnar sig pilgrimen åt det större livets ström, det liv som stiger upp ut djupet av hans väsen och för honom över avlägsna horisonter till mål, som ännu är fördolda för honom men som hela tiden existerar.
Kommentarer