Fortsätt till huvudinnehåll

Vandringens inre och yttre dimensioner


För många handlar vandring inte bara om en yttre fysisk förflyttning utan lika mycket om en inre psykisk förflyttning, vilka påverkar varandra i ett dialektiskt samspel. Landskapet inverkar på det själsliga tillståndet och det själsliga tillståndet påverkar hur vi uppfattar landskapet så det ibland är svårt att finna ut vad det ena börjar och det andra slutar. 

Lama Anagarika Govinda skildrar detta förhållande med betoning på den inre dimensionen i boken De vita molnens väg - ett buddhistisk pilgrims upplevelser i Tibet:

En pilgrimsresa skiljer sig från en resa framförallt därigenom, att den inte är bunden till en i förväg fastställd plan eller ställs mot ett i förväg bestämt mål, utan bär sin mening i sig själv i det att det följer en ”hjärtans trängtan”, som kommer till uttryck på två plan: det själsliga och fysiska. Det är en rörelse inte bara i det yttre, utan också i det inre rummet, en rörelse, vars spontanitet ligger i allt levandes väsen och som alltid tar sin utgångspunkt i det inre. 

Pilgrimsfärden i det yttre rummet blir således en spegelbild av en inre rörelses eller utveckling mot ett ännu okänt avlägset mål, som emellertid finns nedlagd som ett frö redan i denna rörelse. Ut detta spirar beredvilligheten att överskrida det kändas och förtrognas horisonter, villigheten att acceptera människor och miljöer som delar av vår bestämmelse och tron på det meningsfulla i allt skeende, som står i samklang med vår egen tillvaros djup och ett större livs helhet.

Så som ett vitt sommarmoln svävar fritt i samklang med himmel och jord och drar från horisont till horisont med vindarna, så överlämnar sig pilgrimen åt det större livets ström, det liv som stiger upp ut djupet av hans väsen och för honom över avlägsna horisonter till mål, som ännu är fördolda för honom men som hela tiden existerar.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,