Fortsätt till huvudinnehåll

Cirkelns väg - en alternativ mötesform


Det finns en alternativ mötesform, en fullständigt icke-hierarkisk. Det är den urgamla cirkeln, där vi sitter sida vid sida i ring, där det inte finns något bakom och framför, något över och under utan där alla få ta lika mycket plats, där vi i tur och ordning får tala om det våra hjärtan är fulla av, där alla blir respektfullt lyssnade på, där vi alla behövs, där allas gåvor till cirkeln är lika värdefulla, där det inte finns någon som vet bättre än du och där alla ingår i ett meningsfullt sammanhang.

Det är genom cirkeln som vi blivit människor. Vi har samlats i hyddan och runt lägerelden. I cirkeln har vi tagit hand om varandras behov. I cirkeln är det lätt att komma till det som är djupt och viktigt för oss. Vi står nakna inför varandra på ett nytt sätt.

Det är viktigt att ha ett mål för cirkeln, en intention, och att man slutar när målet är uppfyllt. Man kan lägga något i mitten som symboliserar vad man vill, en dikt eller en symbol. Var och en kan bidra med något.

Mångfald är eftersträvnadsvärt i cirkeln. Jag vet inte allt. Tillsammans vet vi mer.

Manitonquat (Medicine Story), som kommer från Wanmpanoag-stammen, har tillämpat cirkeln som mötesform under många år. På hans hemsida Circle Way kan man läsa mer. Hans mission är att främja en mer humant samhälle som bygger på samarbete, jämlikhet, närhet och omsorg.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman