Så länge jag minns har jag identifierat mig med alla de som varit offer för maktutövning av olika slag. Jag har alltid tagit ett underdog-perspektiv. De förtryckta har jag tagit i försvar, oavsett om det rört sig om barn, kvinnor, djur, nysvenskar, hbtq-personer, tredje och fjärde världens folk eller andra som far illa. Där ligger mycket av drivkraften bakom mitt engagemang i en rad frågor. Som ett led i detta har jag även strävat efter att förstå förtryckets mekanismer ur alla möjliga synvinklar.
Två övningar som jag gjort på arbetet senaste åren har gjort djupa intryck på mig och fått mig att reflektera kring lyssnandet. Den första gick ut på att lyssna på en annan person och låta denna tala till punkt utan att avbryta. Sedan skulle lyssnaren göra en kort sammanfattning av det den andra sagt. Den som talade kände en mycket stor tillfredställelse medan den som lyssnade upplevde det som oerhört arbetsamt. Som lyssnare är det ofta mycket svårt att hålla tillbaka sina associationer och sin korrigeringsreflex när den andre säga något man inte håller med om. Den andra övningen gick ut på att den personen som skulle lyssna höll på med allt möjligt som att pilla med sin frisyr och fingra på prydnadsföremål. När jag skulle prata fick jag bara fram enstaka ord. Det var otroligt frustrerande! Jag upplever att människor förr var bättre på att lyssna. Man använde sig ofta av speciella uttryck när man samtalade med varandra. - Jasså minsann. - Visst. - Är det på det viset? - Åh, säger du de...
Kommentarer