Hösten får mig att fundera över tidens gång. Ibland undrar jag om vi inte alla vistas i tidens centrum, oavsett var vi befinner oss på ålderstrappan. Är det egentligen så stor skillnad mellan ett före och ett efter, mellan ett imorgon och ett igår? Yngre personer har ju livet framför sig, äldre bakom sig. Den ena drömmer, den andra minns. Rör sig inte alla tider i nuet, såväl den oupplevda som den upplevda?
Två övningar som jag gjort på arbetet senaste åren har gjort djupa intryck på mig och fått mig att reflektera kring lyssnandet. Den första gick ut på att lyssna på en annan person och låta denna tala till punkt utan att avbryta. Sedan skulle lyssnaren göra en kort sammanfattning av det den andra sagt. Den som talade kände en mycket stor tillfredställelse medan den som lyssnade upplevde det som oerhört arbetsamt. Som lyssnare är det ofta mycket svårt att hålla tillbaka sina associationer och sin korrigeringsreflex när den andre säga något man inte håller med om. Den andra övningen gick ut på att den personen som skulle lyssna höll på med allt möjligt som att pilla med sin frisyr och fingra på prydnadsföremål. När jag skulle prata fick jag bara fram enstaka ord. Det var otroligt frustrerande! Jag upplever att människor förr var bättre på att lyssna. Man använde sig ofta av speciella uttryck när man samtalade med varandra. - Jasså minsann. - Visst. - Är det på det viset? - Åh, säger du de...
Kommentarer