I boken Tyst hav ger Isabella Lövin en mycket kärnfull introduktion av den nya disciplinen ekopsykologi, som tillsammans med ämnen som Deep Ecology, ekofeminism och socialekologi, är grenar på det ekofilosofiska träd som en gång planterades av normännen Sigmund Kvalöy, Johan Galtung och Arne Naess. Citatet är publicerat med tillstånd av författaren.
Den amerikanska historiepofessorn Theodore Roszaks bok The voice of the earth ger ett mycket intressant perspektiv på vår arts, homo sapiens, grundläggande känsla av vantrivsel i kulturen. Roszak är grundaren av en helt ny psykologisk teori som han kallar ekopsykologi, och som i korthet går ut på att den ökande psykiska ohälsan i det moderna samhället hänger helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen, den natur som vi själva faktiskt är en del av.
Roszac spårar den mentala omsvängningen som möjliggjorde rovdriften av naturen till upplysningen och naturvetenskapens genombrott. När inte naturen längre sågs som Guds skapelse, eller som tidigare en plats där varje träd, blomma och djur bar på magiska krafter, skapade vi inte bara förutsättningarna för det gigantiska konsumtions- och industrisamhället, utan vi kopplade också oss fria från vår naturliga delaktighet i livet på planeten. Ungefär samtidigt med upplysningen började utvecklingen som fullbordadas av den moderna psykologin, då människan började se sig själv inte bara som oberoende av en gud utan även separerad från naturen. Det sexualförtryckta borgerskapet i sekelskiftets Wien utgjorde grunden för Sigmund Freuds teorier, vilka påverkar synen på oss själva än i dag. Här rymdens inte på en enda rad människans behov av kontakt med naturen, tvärtom. Djur', 'vildar', sexualitet och till och med kvinnor sågs som symboler för mörka och svårbemästrade krafter som hotade den civiliserade människan. Den moderna människan började genom psykologin ägna sig åt introspektion som ytterligare förstärkte hennes känsla av ensamhet och meningslöshet i ett universum som hon inte längre kände någon som helst samhörighet med. Vi glömde bort, menar Roszac, att vårt liv, hela vår existens, ofrånkomligen hör ihop med planetens.
Denna "glömska", fast få av oss har köpt den helt och hållet, har styrt människans handlingar i över hundra år. En blink i universums historia, men tillräckligt lång tid för att rubba hela planeten jordens balans. Vi har fiskat ut haven, vi har huggit ned skogarna, vi har brutit åkermark och hällt ut gifter i sjöarna - och vi har inte tyckt om det. Ingen av oss har egentligen tyckt om det.
Roszaks övertygelse är att vi, de moderna människorna, skulle må så mycket bättre om vi upprättade vår känsla för naturen, om vi lät oss tröstas av naturen, om vi ägnade våra liv åt att reparera den, om vi vårdade den och lät oss glädjas av den.
Kommentarer