Jag har varit ute och nött skorna på vägarna och stigarna som så många gånger förut. Den här gången vandrade min vän och jag längs pilgrimsleden i Dalsland. Vi nådde aldrig fram till den heliga källan i Edsleskog. Ett åskväder satte stopp, men själva vandrandet är alltid ett mål i sig.
Under det att vi i långsamt mak förflyttar oss genom landskapets skiftande karaktär så tar samtalen fart som aldrig förr. Det blir ofta ett bokslut över det gångna året samtidigt som man får möjlighet att dra upp riktlinjerna för det kommande. Denna inre vandring landar då och då i den yttre när någon sällsynt blomma eller något naturfenomen uppenbarar sig. Eller när ett upp- och nedförslut ger sig till känna i kroppen. På utsiktpunkterna och vid lägerelden får samtalen ofta ett extra djup.
Efter vårt sedvanliga morgondopp sitter jag inte sällan med någon diktsamling i min hand som får mig att se livet från oväntade håll. En kortfattad kulturhistoria om landskapet där vi rör brukar också slinka ner i packningen. Den ger röst åt landskapet och de människor som bor där och upplevelsen blir än starkare. Och något som jag lärt mig är att var man än gräver så finns det en uppsjö av spännande historia och historier.
Upplevelsen av tiden förändras när jag vandrar. Klocktiden är plötsligt ointressant. Vi äter när vi är hungriga, vilar när vi är trötta och sover när vi är sömniga. Och vi känner för en gång skull att det gör en oerhörd nytta.
Vandrandet är min årliga katarsis för kropp och själ. Det fungerar som en kortare klostertillvaro. Granskogsridåerna omsluter en som väggar mot vilka jaget framstår i en tydligare relief än annars.
Under det att vi i långsamt mak förflyttar oss genom landskapets skiftande karaktär så tar samtalen fart som aldrig förr. Det blir ofta ett bokslut över det gångna året samtidigt som man får möjlighet att dra upp riktlinjerna för det kommande. Denna inre vandring landar då och då i den yttre när någon sällsynt blomma eller något naturfenomen uppenbarar sig. Eller när ett upp- och nedförslut ger sig till känna i kroppen. På utsiktpunkterna och vid lägerelden får samtalen ofta ett extra djup.
Efter vårt sedvanliga morgondopp sitter jag inte sällan med någon diktsamling i min hand som får mig att se livet från oväntade håll. En kortfattad kulturhistoria om landskapet där vi rör brukar också slinka ner i packningen. Den ger röst åt landskapet och de människor som bor där och upplevelsen blir än starkare. Och något som jag lärt mig är att var man än gräver så finns det en uppsjö av spännande historia och historier.
Upplevelsen av tiden förändras när jag vandrar. Klocktiden är plötsligt ointressant. Vi äter när vi är hungriga, vilar när vi är trötta och sover när vi är sömniga. Och vi känner för en gång skull att det gör en oerhörd nytta.
Vandrandet är min årliga katarsis för kropp och själ. Det fungerar som en kortare klostertillvaro. Granskogsridåerna omsluter en som väggar mot vilka jaget framstår i en tydligare relief än annars.
Kommentarer