Fortsätt till huvudinnehåll

Näcken och spelmännen

Folkmusiken, oavsett vilken region eller land den kommer från, har en stark inverkan på mig. I folkmusiken finns ett direkt tilltal som går rakt in i mitt hjärta. Där finns ett djup och en kraft som får mig att lyfta. Den får mig att vandra i olika känslolandskap, ömsom skratta, ömsom gråta. Den svenska traditionella musiken ger mig rötter och någonstans att bottna. Jag känner samhörighet med naturen och historien. Utifrån denna plattform kan jag blicka ut över världen och ta till mig främmande kulturer och nymodigheter. För mig är folkmusiken detsamma som eufori, både i själslig och kroppslig mening. I dansen kommer jag ytterligare ett steg närmare dess väsen. Bo i Rannsätt har i boken Folkmusiken i Sverige gjort en helt underbar summering av spelmännens relation till näcken och naturen. Läs och njut!

Folkmusiken är för att tala bildligt framsprungen ur naturfolkets själ som en skogskälla och i den källan kom det andeväsen att sitta, som människorna antog vara musikens herre: näcken, strömkarlen.

Folktron har skapat otaliga traditioner och berättelser om sjörånas spelman. Ibland uppenbarade han sig i mörka, näckrosprydda skogstjärnar, ibland i älvarnas forsar i gestalt av en skön yngling, strömkarlen, eller vid bäckarnas skvaltkvarnar i kvarngubbens skepnad. Stundtals talar traditionen om honom som besläktad eller t o m med identisk med hin själv. I andra fall nämns han som en makt bortom ont eller gott i värledens vågskål - som sjörånas spelman och alerta gunstling.

Det var möjligt för spelmän att lära sig spela av näcken. Det kunde gå till så att spelmannen tre torsdagsnätter i rad besökte ett ställe där man av ålder visst att näcken uppehöll sig, kanske vid en en bäckkvarn eller fors. Sista natten uppnebarade sig näcken och tog spelmannens fiol och spelade på den, eller också andades han i den eller doppade den i vattnet. Den fiolen kunde sedan spela av sig själv, även sedan spelmannen lagt den ifrån sig.

Det finns många berättelser som vittnar om att detta hänt och verkliga exempel på spelmän som sett och hört detta fenomen av vidskepelse slutat spela fiol. Inga spelmän kunde spela som de vilka tagit lärdomar av näcken, ty näcken var mäktig och det fanns många boningar i hans hus. På vilket sätt lärlingen nu än kom i kontakt med honom så blev han mästerspelman och kunde spela näcken polska så att alla som hörde den tvingades dansa. Ja, han kunde få människor att skratta och gråta till musiken därför att han hade musikens makt i sin hand, förlänad av näcken.

Bortsett från det vad vi idag tror eller inte tror, så fanns det många spelmän som ägde en sådan själ att de antogs ha eller haft beröring med näcken. På annat sätt kunde man inte förklara deras ovanliga förmåga att uppfatta och återspegla naturens skönhet och livets alla känslor i sin musik. Och med det var cirkeln på sätt och vis sluten, det man inte kunde förklara på annat sätt förknippades med en makt som låg utöver det vanliga.

Även om dessa spelmän aldrig träffat näcken i mänsklig gestalt, så hade de dock lyssnat vid hundra forsar och oräkneliga gånger betraktt dimmornas dans över svarta tjärnar, hört fåglars sång och djupa sogars sus - kort sagt följt naturens liv och växlingar som en del av naturen själv.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,