Folkmusiken, oavsett vilken region eller land den kommer från, har en stark inverkan på mig. I folkmusiken finns ett direkt tilltal som går rakt in i mitt hjärta. Där finns ett djup och en kraft som får mig att lyfta. Den får mig att vandra i olika känslolandskap, ömsom skratta, ömsom gråta. Den svenska traditionella musiken ger mig rötter och någonstans att bottna. Jag känner samhörighet med naturen och historien. Utifrån denna plattform kan jag blicka ut över världen och ta till mig främmande kulturer och nymodigheter. För mig är folkmusiken detsamma som eufori, både i själslig och kroppslig mening. I dansen kommer jag ytterligare ett steg närmare dess väsen. Bo i Rannsätt har i boken Folkmusiken i Sverige gjort en helt underbar summering av spelmännens relation till näcken och naturen. Läs och njut!
Folktron har skapat otaliga traditioner och berättelser om sjörånas spelman. Ibland uppenbarade han sig i mörka, näckrosprydda skogstjärnar, ibland i älvarnas forsar i gestalt av en skön yngling, strömkarlen, eller vid bäckarnas skvaltkvarnar i kvarngubbens skepnad. Stundtals talar traditionen om honom som besläktad eller t o m med identisk med hin själv. I andra fall nämns han som en makt bortom ont eller gott i värledens vågskål - som sjörånas spelman och alerta gunstling.
Det var möjligt för spelmän att lära sig spela av näcken. Det kunde gå till så att spelmannen tre torsdagsnätter i rad besökte ett ställe där man av ålder visst att näcken uppehöll sig, kanske vid en en bäckkvarn eller fors. Sista natten uppnebarade sig näcken och tog spelmannens fiol och spelade på den, eller också andades han i den eller doppade den i vattnet. Den fiolen kunde sedan spela av sig själv, även sedan spelmannen lagt den ifrån sig.
Det finns många berättelser som vittnar om att detta hänt och verkliga exempel på spelmän som sett och hört detta fenomen av vidskepelse slutat spela fiol. Inga spelmän kunde spela som de vilka tagit lärdomar av näcken, ty näcken var mäktig och det fanns många boningar i hans hus. På vilket sätt lärlingen nu än kom i kontakt med honom så blev han mästerspelman och kunde spela näcken polska så att alla som hörde den tvingades dansa. Ja, han kunde få människor att skratta och gråta till musiken därför att han hade musikens makt i sin hand, förlänad av näcken.
Bortsett från det vad vi idag tror eller inte tror, så fanns det många spelmän som ägde en sådan själ att de antogs ha eller haft beröring med näcken. På annat sätt kunde man inte förklara deras ovanliga förmåga att uppfatta och återspegla naturens skönhet och livets alla känslor i sin musik. Och med det var cirkeln på sätt och vis sluten, det man inte kunde förklara på annat sätt förknippades med en makt som låg utöver det vanliga.
Även om dessa spelmän aldrig träffat näcken i mänsklig gestalt, så hade de dock lyssnat vid hundra forsar och oräkneliga gånger betraktt dimmornas dans över svarta tjärnar, hört fåglars sång och djupa sogars sus - kort sagt följt naturens liv och växlingar som en del av naturen själv.
Kommentarer