Så här års är det lätt att bli klorofylluppfylld. Naturen visar sin yppersta prakt och det är nog få av oss som står oberörda inför dess oerhörda livskraft. Vi förundras, känner oss andäktiga och förnimmer inte sällan ett slags helighet i naturens närvaro.
I Västerlandet har naturen blivit avförtrollad och ses som något själlöst. Den har förlorat sin helighet och därmed sin subjektivitet. Det heliga kan ses som det vi inte kan ifrågasätta, det som inte är reducerbart. Med kristendomen flyttade det heliga in i kyrkorummen. Det gudomliga manifesterade sig i träfigurer och altartavlor, att dyrka stenar och träd, som man gjorde i vår nordiska naturreligion, sågs som avguderi. De heliga platserna i naturen såsom lundar övergavs, ibland under tvång.
Detta har fått djupgående konsekvenser på hur vi förhåller oss till våra medvarelser, till djuren och växterna, även till hela landskap. De ses som objekt, som instrument för människans syften, inte som värden i sig själva, något som kan exploateras ohämmat. Utan heliggörandet är det så lätt att den andre reduceras till ett ting istället för en person.
Inom hinduismen finns begreppet darsan som betyder skådande eller iakttagelse av det heliga. Det gudomliga är inte endast synligt i tempel och helgedomar, utan också i livets kretslopp – i naturen, i människor, i födelse, växande och död. Himalayas toppar är gudarnas hemvist, Ganges är en gudinna.
Jag tror att det är hög tid att återförtrolla naturen, tillskriva den själ och därmed helighet. Först då kan vi upprätta ett slags ömsesidig relation igen, där livets helg innefattar alla organismer och ekosystem. Då kan vi återigen börja samspela med varandra och sluta fred med Moder Jord.
Kommentarer