En drömmare med öppna ögon

I boken De samiska vandringsrösten - jag är kunskapen återkommer den samiska kulturarbetaren Laila Spik till begreppet inre kunskap som kan beskrivas som ett intuitivt känslomässigt förhållningssätt till världen. Så länge man upplever livet bara genom sinnenas dagsperspektiv - på ytan - är man blind. Man behöver förvärva mörkerseende för att få verklig kunskap. Laila berättar att hennes föräldrar gav henne kunskap om tillvarons andra, osynliga sida, där skuggan men också den verkliga visheten finns. Denna inre kunskap, ett uttryck för hjärtats intelligens, uppnår man i stillhet, tystnad, ensamhet, i drömmen, när man är i sin kropp och tar god tid på sig, genom att känna in och lyssna av med ett öppet sinne, något vi förlorat i vår normalitetskultur som endast präglas av dagsperspektivet, av hjärnans intelligens, av ett yttre kunskapssökande där rationalitet och effektivitet är ledord. Laila och samerna har en speciell relation till natten och vintermörkret. Natten

För mig är barfotagång oerhört välgörande. Jag går försiktigt på skilda underlag: gräs, sand, lingonris, tallkottar, mjuka mosskuddar, varma lavaklädda stenar och vassa havstulpanklippor. Jag försöker lägga märke till skillnader mellan hårt och mjukt, kallt och varmt, torrt och vått samt alla andra nyansskillnader mellan underlagen. Det är en angenäm upplevelse, en lisa för kropp och själ, en pågående fotzonterapeutisk behandling. Fotsulorna är likt handflatorna mycket känslig för olika slags beröring, men dåligt tränade i vår sko- och strumpförsedda kultur. Nu får jag äntligen direktkontakt med naturen, med Moder Jord, utan några förmedlande länkar. Ett slumrande sinne, ett känslospröt ut i världen, har återupptäckts som aktiverar mitt ekologiska undermedvetna.  Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid kan erhålla barfotapromenader på läkarrecept.