Ibland rycks grunden för vår existens undan när någon dör eller när vi hamnar i en livskris. Det kan också handla om ett positivt ögonblick som när ett barn föds. Då kan man gripas av ett slags existentiell svindel. Mina tankar går till några rader av Lena Katarina Swanberg: Vi kommer alla att ha varit med om ögonblick när tiden stått stilla. Ända fram till dess att de ögonblicken inträffar, är tiden fast mark. Bara när tiden faktiskt stannar, uppstår den hotfulla insikten om att i svalget mellan svävar vi outgrundligen, mellan det kända och okända, mellan liv och död, på väg mot en gissning. I det ögonblicket är vi alla mystiker. Det är då vi vänder blicken inåt för att hitta någon eller något att förbanna, fråga, be till, längta efter eller tacka.
Inre och yttre vandringar