Från olika håll nås jag av rapporter att våra skogar är osedvanligt fulla med blåbär. I naturessän Midsommardalen skriver Harry Martinsson så vackert om plockningens njutning och skillnaden mellan olika sorters blåbär.
Rikedomen dinglar om varje kvist. Med mjölkande, finglande rörelser narra vi loss blåbären och handkupan fylles, tömmer sig i korg och kanna. Man har vanan kvar sedan barndomen. När bottnen är är täckt slutar kannan att klinga och korgen att smattra. Det för örat och tillfredställelsen inträder därvid utan att man ens har tittat i kannan.
Blåbären är olika. På solställen är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster, de färga starkt av sig på fingrarna. Men inne i skuggorna är de blanka och nästan svarta. De sötaste är blå i solen. Inne i skuggorna är smaken mera allvarlig, förstämd och butter, kan inte ge ut mer än den tagit in.
Människor plockar helst de solblåaste. Följande fyndighetens blåaste förgreningar fingla de loss dess solgivna blå mat och låta skuggorna stå orörda eller också ta dem sist. Skuggorna är för resten, som var och en vet, långt fattigare på bär.
Där solen steker alltför hett blir blåbären små, hårda och torra. Själva riset är då ofta långt och rikbuskigt. De har haft gott om pådrivande ambitioner men frukten har blivit liten, förtorkad dvärg, felslagen och fnasig. Sådana blåbär verka torkade på plåt redan där de hänga.
Rikedomen dinglar om varje kvist. Med mjölkande, finglande rörelser narra vi loss blåbären och handkupan fylles, tömmer sig i korg och kanna. Man har vanan kvar sedan barndomen. När bottnen är är täckt slutar kannan att klinga och korgen att smattra. Det för örat och tillfredställelsen inträder därvid utan att man ens har tittat i kannan.
Blåbären är olika. På solställen är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster, de färga starkt av sig på fingrarna. Men inne i skuggorna är de blanka och nästan svarta. De sötaste är blå i solen. Inne i skuggorna är smaken mera allvarlig, förstämd och butter, kan inte ge ut mer än den tagit in.
Människor plockar helst de solblåaste. Följande fyndighetens blåaste förgreningar fingla de loss dess solgivna blå mat och låta skuggorna stå orörda eller också ta dem sist. Skuggorna är för resten, som var och en vet, långt fattigare på bär.
Där solen steker alltför hett blir blåbären små, hårda och torra. Själva riset är då ofta långt och rikbuskigt. De har haft gott om pådrivande ambitioner men frukten har blivit liten, förtorkad dvärg, felslagen och fnasig. Sådana blåbär verka torkade på plåt redan där de hänga.
Kommentarer
http://alingsasiana.blogspot.com/ där jag bevakar just detta. Vi kanske ses på någon vernissage.
Om du är intresserad av miljöfrågor drar jag igång ett stort och lustfyllt projekt den här veckan för att omvandla Alngsås till en fossilfri och klimatamart kommun, enligt Transition-rösrelsen som är stor i England.
Ha det gott!