Hägringarna på Vättern är tydligast om vårarna. De uppenbarar sig ofta efter några dagars stiltje, då sjön ligger oljeblank och de skogiga strändernas konturer står som klarast mot en blå rymd och en lika blå sjö. Då vandrar "våroxarna", dimlika vitnader utmed stränderna i stora hjordar mot norr.
***
Ibland flyter horsisonterna så nära, att man tycker sig kunna sträcka ut armarna från stranden och känna fingertopparna bakom dem. Masterna på dolda skepp stack som nålar, roddare böjde sig som stormoln och hustak från gömda städer fastnade som flagor under naglarna.***
Hägringen är inte bunden av verklighetens tyngd - på några ögonbliock är en av de väldiga storstäderna jämnad med jorden och ersatt med ett grågrönt skogsområde som sporadiskt beslöjas av dimmor. Vissa delar av det ursprungliga landskapet kan kvarstå, men mångdubbelt förstorade.***
I den andra staden blänker gavlarna mellan mörka långhus och kyrkans spira sugs upp mot okända himmelstrakter och svänger som en guldtråd.***
Hägringen leker med de tunga öarna, uppmuntrad av luftens ljudlösa skratt lyfter den oss svindlande högt.***
Vi kan se roddarna i tjärblå båtar sväva i påbörjade himmelsfärder ut ur de gapande blåvita grottorna utmed stränderna.***
Vi kan inte påverka hägringarna, de kommer och flyr undan ogripbara.
Folke Dahlberg, poet, tecknare och prosaförfattare, vistades under många år i norra Vätterns arkipelag där han bland annat skrev den stilistiskt drivna boken Vättern som utkom 1949. Folke Dahlbergs treenighet var sjön, båten och ön och han beskrev sig själv som sjöluffare "tyst och mjukt, nästan drivande vagabondage i regn". Läs mer om honom här. Nedan beskriver han några av de hägringar som kan uppträda på Vättern:
Kommentarer