Vi åker nedåt, i en fors av snödrev, där det är svårt att orientera sig och hitta marken i det skarpa solljuset. De röda stjärnorna visar oss dock vägen. Tio grader kallt och en frisk vind i ryggen. När vi vänder oss blir vi blåfrusna på en sekund. Här känner vi oss mycket små, skalan och klimatet gör oss ödmjuka inför naturen.
Halvväg, efter två timmars tuff skidåkning, dyker äntligen den efterlängtade kojan upp som står ensam på fjället. Där kan vi få en stund nödvändigt skydd mot vind och kyla och inmundiga ostmackor och varm choklad. När vi öppnar dörren ser vi att den ungefär 10 kvm stora kojan är mer än överfull av trötta och hungriga skidåkare. Vi tvekar att stiga på. En äldre väderbiten kvinna utbrister:
- Kom in, kom in, i fjällen finns det plats för alla!
Det värmer ända in i hjärteroten och jag fylls av postiv energi. Jag blir alltid lika glad när människor i utsatta lägen är generösa och hjälps åt. Sådana omständigheter tar fram det genuint mänskliga i oss: nästankärleken.
Halvväg, efter två timmars tuff skidåkning, dyker äntligen den efterlängtade kojan upp som står ensam på fjället. Där kan vi få en stund nödvändigt skydd mot vind och kyla och inmundiga ostmackor och varm choklad. När vi öppnar dörren ser vi att den ungefär 10 kvm stora kojan är mer än överfull av trötta och hungriga skidåkare. Vi tvekar att stiga på. En äldre väderbiten kvinna utbrister:
- Kom in, kom in, i fjällen finns det plats för alla!
Det värmer ända in i hjärteroten och jag fylls av postiv energi. Jag blir alltid lika glad när människor i utsatta lägen är generösa och hjälps åt. Sådana omständigheter tar fram det genuint mänskliga i oss: nästankärleken.
Kommentarer