Den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) skriver i boken Jag och Du att människans jag är tvåfaldig, vilket kommer till uttryck i grundorden Jag-Du och Jag-Det. Jaget i båda dessa grundord skiljer sig även åt. I det förra fallet framträder Jaget som en person, vilken står i relation till andra personer, i det andra fallet som en individ, vilken avgränsar sig från andra individer.
Grundordet Du-Jag kan bara uttalas med en människas hela väsen. Jag blir till i förhållande till Duet; i det jag blir till som Jag säger jag Du.
Det levande, närvarande, ömsesidiga mötet i nuet är här centralt. Därför är Jag och Du inga fasta kategorier utan ständigt stadda i förvandling.
I grundordet Jag-Det är man däremot ting, objekt, för varandra, som man kan begagna, beskriva eller lära känna.Tingtillvaron, i vilken det råder oinskränkt orsaksbundenhet, är statisk, utan relationer och har bara ett förgånget.
Personen i Jag och Du säger ”Jag är”, individen i Jag och Det säger ”Sådan är jag”.
Buber skriver att det inte det inte finns en renodlad Jag-Du-person eller en Jag-Det-individ. De ska snarare ses poler i mänskligt liv. Varje Du i tillvaron kommer förr eller senare inträda i tingvärlden och bli till ett Det. Vi skulle förtäras om vi enbart levde i närvaro, i ett Jag och Du. Alla lever i ett växelspel mellan dessa poler. I vår tid har dock grundordet Jag-Det tagit överhanden, enligt Buber. Han skriver:
I den stund hor ger stig till freds med en värld av föremål, som inte längre blir till något närvarande för henne, i den stund dukar hon under för den.
Bubers natursyn utmärks av föreställningen att man även kan träda naturen till mötes som ett Jag och Du och tar ett träd som exempel. Vid betraktandet av ett träd kan man uppfatta det på olika sätt,till exempel som bild, rörelse, art och beskaffenhet. I allt detta förblir trädet ett föremål och en del av ett Jag och ett Det. Men man kan, enligt Buber, även inträda i en relation till trädet, där även de tidigare betraktelsesätten kan ingå.
Trädet är inte något intryck, ingen lek av min föreställning, inte något stämningsvärde, utan finns där i sin verklighet som min motpart och har att göra med mig liksom jag med det.
Relationen är ömsesidig, ett Jag och ett Du kommer till uttryck.
Buber beundrar Goethes umgänge med naturen som utmärks av grundordet Jag-Du. Naturen talar till och uppenbarar sina hemligheter för hans öppna Jag.
Detta Jag tror på naturen och säger till rosen 'Du är alltså Du' – så står det med den i samma verklighet.
Kommentarer