I boken De samiska vandringsrösten - jag är kunskapen återkommer den samiska kulturarbetaren Laila Spik till begreppet inre kunskap som kan beskrivas som ett intuitivt känslomässigt förhållningssätt till världen.
Så länge man upplever livet bara genom sinnenas dagsperspektiv - på ytan - är man blind. Man behöver förvärva mörkerseende för att få verklig kunskap.
Laila berättar att hennes föräldrar gav henne kunskap om tillvarons andra, osynliga sida, där skuggan men också den verkliga visheten finns.
Denna inre kunskap, ett uttryck för hjärtats intelligens, uppnår man i stillhet, tystnad, ensamhet, i drömmen, när man är i sin kropp och tar god tid på sig, genom att känna in och lyssna av med ett öppet sinne, något vi förlorat i vår normalitetskultur som endast präglas av dagsperspektivet, av hjärnans intelligens, av ett yttre kunskapssökande där rationalitet och effektivitet är ledord. Laila och samerna har en speciell relation till natten och vintermörkret.
Natten är mjuk som renkalvens mule, som fjällsjöns spegelblanka vatten. Precis som människan behöver vara mjuk för att ta emot den inre kunskapen.
Nåjderna, samernas visa män, som var särskilt lämpade att erövra denna inre kunskap blev förföljda av de kristna missionärer. Bland annat eldades deras trummor upp, med vilka de försatte sig i extas för att hämta hem denna kunskap från denna och andra världar.
Kommentarer