Fortsätt till huvudinnehåll

Mannens dominans över kvinnan hänger ihop med människans dominans över naturen

För att till fullo förstå förtrycket av människor behöver vi också förstå förtrycket av naturen.
- Val Plumwood

Den australienska ekofeminsten Val Plumwood (1939-2008) gör en maktanalys där hon ser en parallellitet mellan mannens dominans över kvinnan och människans dominans över naturen. Här är en kort sammanfattning ur Val Plumwoods kapitel "Androcentrism and Anthropocentrism" i antologin Ecofeminism - Woman, Culture, Nature, redaktör Karen J Warren.

Kännetecken på androcentriskt perspektiv(mannen som norm):
1. Grundläggande uteslutning genom att de Andra ses som både underlägsna och radikalt annorlunda.
2. Homogenisering, "likgörande", där den Andra framställs som stereotyp och utbytbar.
3. Förnekelse, där den Andra placeras i bakgrunden och presenteras som oväsentlig.
4. Införlivande. Den andra definieras i förhållande till det Första, som avvikande.
5Instrumentalism. Den Andres självständiga bidrag nedvärderas eller förnekas.

Kännetecken på antropocentriskt perspektiv(människan som norm, ofta identisk med en man):
1. Grundläggande uteslutning. Antroprocentrisk syn där naturen ses som något radikalt annorlunda än människan och är hyperseparerad från henne.
2. Homogenisering. Skillnader mellan arter ignoreras. Allt i naturen ses som lika, t ex i avsaknad av medvetande.
3. Förnekelse. Naturen förvandlas till bakgrund och bortser från dess behov när beslut ska fattas. Beroendet av naturen förnekas systematiskt.
4. Införlivande. Naturen ses som en negation till människan, avsaknad av mänskliga kvaliteter.
5. Instrumentalism. Naturen självständiga handlande förnekas och underordnas. Den har bara ett värde om den tjänar mänskliga intressen.

Dessa tankar utvecklar Val Plumwood än mer i boken Feminism and the Mastery of Nature. 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,