På mina vandringar spelar alltid sjöar och andra vattendrag en central roll. De är kära hållpunkter på vägen och dit jag ofta längtar. Det är vid vatten jag rastar, äter och övernattar. Vattendrag är både estestiska och funktionella. Harry Martinsson skriver målande om sjöar i essän Svärmare och harkrank:
Allt tal om sjöar gläder mig. Jag vet knappt en insjö som jag inte är glad i. Till och med på kartan verkar en insjö på mig som en kär fuktfläkt, ofta turkosblå, jag försöker bada pekfingret i den.
/.../
Sjöarna de ligga spridda runt denna jord, på olika zoner, olika är de som himlens stjärnor, färgade av betingelserna men också själva betingade. Ibland dem finns källsjöar med rundlad form och med sina kalla, tysta fontäner nere i bottnarna. Andra sjöar äro lugnt regulativa genomsläppscisterner för åar och mindre älvar, medan återigen andra äro som stora oroliga flodvägskäl, eller för att ta ett annat sätt att se: det prolande vattennavet på ett hjul av olika strömmande floder.
Sjöar är landkapets cisterner och dygder, och i det sjörika Skandinavien ingå det i vardagslivets fysik och ande på ett sätt som vi ha svårt att göra oss en föreställning om, emedan vi aldrig sakna dem, aldrig behöva törsta efter dem,
/.../
De äro naturglädjens levande försäkringsanstalt mot uttorkning i många bemärkelser och de skvalpa med outtömliga fonder.
/.../
En sjö är en hjärtkammare av vatten och en bassäng för utpräglade sinnesupplevelser.
/.../
När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön' ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen".
Kommentarer