En drömmare med öppna ögon

På ett barnkalas för några månader sedan kom jag i samspråk med en pappa som tänkte i alldeles egna banor. Han berättade bland annat att han den 1 april varje år låste in familjens TV i en garderob och lät den stå där till den sista september. Istället valde familjen göra olika aktiviteter i trädgården eller fara ut med båten på sjön intill huset. Nu har vår familj infört en TV-fri kväll mitt i veckan då vi beger oss ut i parker eller skogar. Vi ägnar oss åt lekar, danser och dramaövningar. Barnen visar vad de lärt sig på dagis och vi föräldrar bidrar med det vi finner i olika böcker. Dessa onsdagar har blivit mycket uppskattade av alla familjemedlemmar. Den TV-fria kvällen förökar sig säkert längre fram. Nu inser jag hur TV:n dränerar oss på tid, energi och verkliga upplevelser.

Mitt på dagen under varma sommarhögtryck uppstår ofta ett underligt fenomen. Många naturskildrare, bl a Gunnar Brusewitz, har erfarit hemlighetsfulla stunder då solen står högst på himlen. Allt liv tycks stanna av och hålla andan. Det råder en kuslig stillhet. I dessa motoriseringens tider blir det dock allt svårare att uppleva middagstimmens tystnad. På mina vandringar i landets mer avlägsna delar kan jag fortfarande förnimma denna gåtfulla timme. Om jag råkar somna vid den här tiden vaknar jag inte sällan upp i vemod över alltings förgänglighet och min egen litenhet i tid och rum. Jag vaknar med ett rop ur oändligheten , som författaren Sverre Holmsen skriver. Detta sker aldrig när jag vaknar vid andra tidpunkter på dygnet.

Jag tycker om att röra mig mellan inre och yttre dimensioner, mellan dröm och verklighet, mellan kultur och natur, mellan stad och land, mellan historia och framtid, mellan lek och allvar, mellan skratt och gråt. Kontraster intresserar mig eftersom det ena blir tydligare genom det andra. Jag tror att man får en mer nyanserad bild av verkligheten om man anlägger så många perspektiv som möjligt på den. Ensidighet skapar lätt intolerans och fanatism, något som skrämmer mig.

Våren har för familjen gått i vattnets tecken, det strömmande, porlande och forsande. Vid ett flertal tillfällen har vi vandrat längs en mycket naturskön å och invid denna vadad runt i ett hav av vit- och blåsippor. Jag läser naturskildringen Bäverbäcken som Albert Viksten skrev 1923. Trots att naturen fungerar som en projektionsyta för den tidens ideal kan man hitta små fina iakttagelser såsom denna: Och vattnet det porlar /.../ i ständigt skiftande melodier, kvävt och klagande om vintern, ystert utmanande, övermodigt fräsande om våren, sömnigt viskande och kluckande i sommarens sol och torka men dystert, inbitet mumlande under höstens regndigra himmel.

Vi människor utvidgar hela tiden vår förståelsehorisont. Vi blickar ut mot universum, vi tittar in i materien och gör ständigt nya upptäckter som genererar nya frågor. Mysterier avslöjas och nya tillkommer. Men kanske är det ändå så att den största av livets gåtor finns inom oss själva, i vårt psyke. Måhända överträffar dess komplexitet både mikro- och makrokosmos! Varje människa är ett mysterium med oanade möjligheter. Tanken svindlar! Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall. - Tomas Tranströmer

Michel de Montaigne , den franske humanistiska filosofen, 1533 - 1592, förespråkade i sina Essayer ett slags skepticism som jag tycker är mycket sympatisk. Enligt Montaigne står tre vägar öppna för den människa som söker kunskap: Var och en som söker något kommer till denna punkt: antingen säger han att han har funnit det eller att det inte går att finna eller att han fortfarande söker det. Hela filosofin kan delas in i dessa tre kategorier. Det första alternativet är dogmatikerna, de som tror att de funnit säker kunskap. Även strukturalister ligger nära det här förhållningsättet. De tror att man kan hitta allmängiltiga sanningar, universella lagar. Det andra alternativet är nihilisterna, de som är övertygade om att människor aldrig kommer att få kunskap om något alls. Kulturelativisterna är en form av nihilister så som jag ser det. Enligt dessa är det endast människans kulturbakgrund som bestämmer vad hon uppfattar som sant eller inte. Montaigne tar avstånd från båda dessa ståndpunkt

Det är titeln på Erich Fromms tänkvärda bok från 1976 där han summerar mycket av sina tidigare skrifter. I boken ställer han två vitt skilda livsideal mot varandra, att ha eller att vara . De innebär två olika inställningar till jaget och världen. Vissa samhällen lägger huvudvikten vid materiellla ting, andra vid människor, menar Fromm. Ägandets livsform är typisk för Västerlandets industriella samhälle. Fromm skriver: Ägandets livsform innebär att mitt förhållande till världen präglas av min önskan att ha och äga, att göra allt och alla, inkusive mig själv till min egendom. Enligt Fromm borde vårt mål hellre att vara mycket, inte ha mycket. Att vara kräver oberoende, frihet och kritiskt förnuft. Det innebär en levande gemenskap med omvärlden. Däremot innebär ha ägande som tenderar att leda till försvar, våld och agressioner. Fromm citerar en kort dikt ur Goethes Faust som i största enkelhet uttrycker varandets idé: EGENDOM Jag vet att intet tillhör mig utom tanken som oberörd får flö

Rubriken är hämtad från Tomas Tranströmers i dikt Det öppna fönstret från diktsamlingen Mörkerseende , 1970. Så här års börjar bladen vecklas ut i alla tänkbara nyanser av grönt och det sägs att våra ögon är extra känsliga för just grönt. Förmågan att orientera sig bland alla gröna nyanser var en förutsättning för överlevnad i människans gryning